Kalis cyberhem

Igår släppte jag ut Killer på kvällen. Innan vi somnade kollade jag om han ville komma in men han fanns inte utanför dörren. Vid tvåtiden klev jag upp och kollade igen. Ingen Killer. Samma visa klockan fem och klockan sju. Klockan nio klev jag upp för gott och kollade en sista gång men fortfarande ingen Killer i sikte. Gregory berättade att han också varit upp under natten för att kolla om katten ville komma in.

När vi skulle åka till stan vid 11-tiden hörde vi Killer jama. Eller ’vråla’ beskriver nog bättre vad vi hörde honom göra. Gregory kollade vedboden och lite runt omkring men såg honom inte trots att vi hörde honom klart och tydligt. Så Gregory började blicka uppåt. I en gammal, hög gran satt katten, högt upp… sjukt högt upp.

Granen är i alla fall dubbelt så hög som huset och katteländet hade tagit sig upp minst tre fjärdedelar av granens höjd så Gregory uppskattade att han satt på 15 meters höjd. Vår stege nådde inte i närheten av kattskrället så vi lockade och lockade. Killer ylade som en galning och började långsamt klättra nedåt. Efter en halvtimme kunde Gregory, som stod på stegen, nå katten men han (katten, inte Gregory) var så skärrad att han bara klamrade sig desperat fast i grenarna när Gregory försökte lyfta ner honom. Killer lyckades riva upp ett gammalt sår på baktassen i tumultet uppe i granen med Gregory så katten blev bara mer och mer skärrad… och Gregory var blodig.

Att klättra nedför en stege med en panikslagen katt i ena handen är inte heller så stabilt och säkert så Gregory började se uppgiven ut. ”Ta honom i nackskinnet och släpp ner honom på marken” föreslog jag men Gregory var rädd att det skulle resultera i att katten skadade sig, att han själv föll ner eller en kombination av de båda. Jag föreslog att jag skulle testa vilket Gregory inte tyckte var någon klok idé. Det tycker väl inte jag heller så här i efterhand för jag är både höjdrädd och osmidig men just då var jag ganska less på att stå i snålblåsten och glo upp i en gran. Jag testade i alla fall, kom mig upp till katten och greppade honom i nackskinnet. När han försökte klösa sig fast i grenar vände jag katten så han hade benen mot mig och det verkade lugna honom. Han klöste sig fast på mig men fick inte panik utan hängde sig bara fast så jag makade in honom under ena armen och klättrade ner.

Kroken var nästan lika uppjagad som Killer. Hon hade själv kommit fram till att om vi inte fick ner Killer ur trädet så skulle han dö där uppe. Mitt förslag om att släppa ner katten istället för att försöka fånga honom och klättra ner med honom var inte heller något som Kroken verkade uppskatta. Hon var mycket orolig.

Men slutet gott, allting gott. Jag hoppas att Killer har lärt sig att inte klättra så högt upp i träd i fortsättningen… men jag tvivlar. Igår kväll hittade Gregory Lacke ute vid dörren. Han satt där och stirrade skräckslaget på något som rörde sig längre bort. Vi har haft lite bekymmer med en grannkatt som kommer hit och slåss med våra katter så Gregory försökte se om det var den katten som Lacke såg och var så rädd för. Det var ett djur men det var inte katten. Det var ett rådjur. Jo, katter har en del fiender i den naturliga faunan men jag tror inte att rådjur tillhör de värsta kattmördarna… fjolliga katt. Det kanske var samma blodtörstiga, kattätande rådjur som jagat upp Killer i granen.