Kalis cyberhem

Sedan jag fick veta att det finns något som heter surrogatmödrar så har jag ansett att det borde legaliseras i Sverige. En släkting kämpade i många år med att få barn men de få gånger de blev gravida resulterade det i missfall. Inget fel har hittats hos någon av dem så inget kan egentligen åtgärdas så att de skulle kunna få barn. Jag har lätt för att bli gravid och tycker inte att det är så fruktansvärt betungande att vara gravid. Förlossningen är inget jag fasar för heller så jag skulle absolut kunna tänka mig att bära deras foster åt dem för de vill ha barn och jag bära och föda. Genetisk skulle barnet vara deras och i praktiken skulle jag alltså vara en slags barnvakt åt dem i nio månader så jag är ganska övertygad om att jag inte skulle ha några problem att lämna ifrån mig ett barn som jag varit surrogatmor åt.

Nu pratas det om att legalisera detta vilket jag applåderar men Kristspektaklerna och Vänstern verkar tycka att jag, som kan tänka mig att bära någon annans barn, är en socialt och ekonomiskt utsatt kvinna som kommer att utnyttjas.

Grunden för vårt ställningstagande är att vi inte vill se en lagstiftning som innebär att socialt och ekonomiskt utsatta kvinnor riskerar att exploateras.
Anders Andersson (KD)

Vi tycker att det finns stora risker att kvinnor utnyttjas och far illa.
Eva Olofsson (V)

Jag tycker att det är en jävligt tråkig människosyn de har. Det låter som de förutsätter att ingen kvinna kommer att göra detta för någon annan om de inte får betalt för det och betalningen kommer att locka fattiga kvinnor på kant med samhället att bli surrogatmödrar fast de egentligen inte vill. Det tror jag inte ett dyft på. Som det är idag så söker sig svenska par utomlands för att kunna få barn med hjälp av surrogatmödrar och visst fan är det troligare att det då är risk att de betalar någon som inte har det så gott ställt för detta?! Om det vore lagligt i Sverige så skulle det knappast vara tillåtet att betala för ’tjänsten’ eller att ta betalt för att vara surrogatmor.

Jag tror att kvalitén på barnen skulle bli bättre också, om man får uttrycka sig lite kantigt, om par slapp söka sig utomlands för att finna surrogatmödrar. I Sverige skulle surrogatmödrarna ha möjlighet till mödravård och förmodligen skulle blivande surrogatmödrar ’besiktigas’ innan för att se att de fysiskt är lämpade att bära och föda ett barn. Inför alla typer att assisterad befruktning kontrolleras hälsan på alla inblandade ordentligt för att inte dyr behandling ska ges i onödan. Donatorer av både ägg och spermier måste vara friska på alla sätt och vis, de som ska insemineras eller provrörsbefruktas måste vara friska och i fysisk form för att klara av graviditet etc. innan de ens får möjlighet till behandlingen. Det är ju ingen billig historia så landstinget vill väl försäkra sig om att de hälsomässiga förhållandena är optimala så att de inte slänger pengarna i sjön.

På samma sätt antar jag att surrogatmödrar skulle behöva uppnå en viss standard för att godkännas och då faller narkomaner, alkoholister, rökare, handikappade, sjukliga m.fl. bort och en stor del av de som klassas som ’socialt utsatta’ skulle jag tro har någon av den problematik jag räknat upp. Nä, jag tror det här blir bra och att Kristspektaklerna och Vänstern är bakåtsträvare i denna fråga.

Nej, min släkting har ännu inga barn, tyvärr.

I höstas var jag på släktings födelsedagsfest och det var intressant på många sätt och vis. De flesta som deltog var vänner och kollegor till släktingen och nya ansikten för mig men det är alltid trevligt att träffa nya människor och stifta nya bekantskaper. Informativt kan det också vara.

Sedan i höstas har jag från flera olika håll fått höra saker som denna släkting sagt till andra om mig och Gregory. Hen (detta påhittade och fantastiskt korkade personliga pronomen ’hen’ kändes korrekt att använda i detta sammanhang) har spritt ’känslig’ information till alla som orkat lyssna, information som vi berättat i allra största förtroende och inte alls var tänkt skulle komma utanför den närmaste familjen, hen har kryddat sanningen ordentligt och överdrivit saker och ting så det blivit helt absurt och hen har också fabulerat ihop egna lögner om oss om saker som är helt taget ur det blå.

Hen har ju inte bara hängt ut och ljugit om oss utan de allra flesta har hen uttryckt en hel del åsikter om och har berättat diverse historier om och det är väldigt grova saker som framkommit och bekräftats från flera håll. Visst är detta lite upprörande men det känns också skönt att få veta var man egentligen har folk och vilka i en närhet som man bör minimera kontaktytorna med. Med tanke på vad hen sagt om mig och min familj så kan man inte annat än att utgå från att hen avskyr oss och själv inte vill ha med oss att göra. Varför skulle hen annars säga saker som inte verkar ha annat syfte än att misskreditera och skada oss på mesta tänkbara sätt? En allvarlig personlighetsstörning är det enda tänkbara alternativa förklaringen om det inte är rent hat och djupt förakt som drivit släktingen att säga sådana saker om oss.

Med tanke på hens negativa inställning till oss så borde hen nu vara nöjd med att jag också kommit fram till att vi alla ska hålla oss på var sin kant i tillvaron. Redan i höstas beslutade jag att denna person upphörde att existera och hen räknas hen inte till släkten… eller alls över huvud taget.

På vår arbetsplats är de flesta tjänstemän och således är Unionen det fack de flesta tillhör. Unionen hette tidigare SIF och lite här och var finns SIF-reklam och information om fackförbundet uppsatt på väggarna. Jag hittade en gammal bild som förmodligen suttit uppklistrad sedan 80-talet och jag reflekterade över hur mycket som förändrats på egentligen ganska kort tid. Bilden föreställer myror (arbetsmyror?) som kommer dragande med bokstäverna i frasen ”ung i SIF” och en av myrorna säger ”Dra ditt strå till stacken”.

Det känns som att denna reklam skulle vara allt annat än gångbar idag. Idag skulle den faktiskt hellre vara politiskt inkorrekt och en aning provokativ. Människor vill inte jämföras med myror för ingen vill vara en av tusentals, miljoner som arbetar och sliter för stackens (eller samhällets) bästa. Man vill vara unik, inte bara en i flocken utan den som utmärker sig i flocken. Och frihet vill man ha för frihet är väldigt viktigt. Förutom det så vill man ha trygghet för det har man rätt till.

OK, så bra då. Jag vill vara unik och inte en i mängden, jag vill ha frihet att göra vad jag trivs med och känner för att göra så jag går eventuellt gymnasiet, sedan åker jag utomlands och reser runt några månader för det känner jag för. När jag kommer hem väljer en nischad utbildning inom media eller något och när jag börjar närma mig 30 så inser jag att jag aldrig kommer att få det drömjobb jag hoppas på så eventuellt omskolar jag mig inom någon mer lukrativ bransch eller så stannar jag kvar inom den bransch, förmodligen lågavlönad, som jag hamnat i medan jag väntat på drömjobbet. Om jag ens fått något jobb och inte bara hankat mig fram på a-kassa och diverse arbetsmarknadsåtgärder för arbetslösa.

OK, så långt så bra. Men så blir jag över 50 år och börjar fundera på att runda av inom arbetslivet. Jag ser fram emot pensionen för då ska jag göra allt det där jag inte kunnat göra medan jag uppfostrat barn och jobbat. Jag ska resa, se världen, flytta till sommarstugan och bara må gott och ta hand om mig själv resten av livet. Jag tänker gå i pension så tidigt som möjligt, vid 61 kanske, helst före 60 år men jag jobbar icket en dag längre än till 65!

Så kommer den där jävla sadisten Reinfeldt och kräver att jag ska jobba till minst 75! ”Arbete ger frihet” säger moderatjävlarna!

Mina föräldrar fick gå i pension vid 65. Mina mor- och farföräldrar fick gå in pension vid 65. Deras föräldrar fick det också så varför ska jag jobba längre än så? Det är orättvist! ORÄTTVIST!!!

Ja, visst är det för djävligt. Vi har haft rätt att gå i pension senast vid 65 års ålder ända sedan 1913 men moderaterna vill försämra allt!!

Eller?

Nja… När folkpensionen infördes 1913 sattes pensionsåldern till 67 år och ersättningen var så låg att det var svårt att leva på den. Medellivslängden var ca 62 år men hade man inte dött vid födseln, av sjukdomar när man var liten, i krig eller olyckor och faktiskt levde när man blev 65 så kunde man förvänta sig att man hade ca 13 år kvar att leva. Så när man gick i pension vid 67 så hade man ca 11 år kvar att leva på en låg skitpension. Jo, det var ju bättre förr…

Nu är medellivslängden ca 81 år och vi går i pension vid 65 år. Har man inte trillat av pinn innan 65 år så förväntas man leva i knappt 20 år till. En sak som faktiskt har försämrats sedan 1913 är hälsan. Dagens gamlingar behöver mer vård och medicinering än tidigare vilket beror både på att det idag finns vård och mediciner som inte fanns förr och att vissa krämpor kommer man inte undan även om livslängden blir längre. Alltså kostar dagens gamlingar samhället mer än tidigare.

Förr började man jobba betydligt tidigare så ens yrkesverksamma liv blev längre. Man betalade alltså skatt under en längre period än tidigare. Förr kanske man började jobba redan vid 15 års ålder medan idag är det nog betydligt vanligare att man börjar jobba mer regelbundet först vid 25 års ålder. Jag har valt någon slags snittålder på när man börjar jobba, bara för enkelhetens skull, och räknar med att man är skattebetalare, som alltså bidrar till pensionärernas ersättning, när man är mellan 20 och 64 år. Vill bara klargöra att som skattebetalare så lägger man inte skatt till sin framtida pension utan till den pension som nuvarande pensionärer får och när vi själva är pensionärer så lever vi på de skatteintäkter som kommer från de som jobbar och betalar skatt då.

På 1910-talet, när folkpension infördes, var  ca 8,4 % av befolkningen äldre än 65 år och andelen skattebetalare (de mellan 20-64 år) var 50,8%. 1960 hade andelen i åldern 65+ stigit till 11,8% och skattebetalarna var 58, 1%. Sedan 30-40-talet har andelen 20-64-åringar legat kring 60% och idag är den 58,2% så det verkar vara ganska konstant.

Vad som däremot inte är konstant är andelen 65 och över. Idag utgör de 18,8% av befolkningen men andelen skattebetalare har ju inte ökat. Det är alltså i runda slängar dubbelt så många idag som ska försörjas av samma andel skattebetalare. Man behöver inte vara ekonom för att inse att det blir mindre till var och en om fler ska dela på samma peng.

För att komma ner till samma andel pensionärer som det var då folkpensionen infördes 1913 så skulle man måste jobba till 75 års ålder. Jag undrar om inte någon av Reinfeldts små hjälpredor har suttit och räknat med samma siffror som jag just gjort och att det är därför som Reinfeldt nämnde just 75 år som en lämplig pensionsålder för andelen 75+ är 8,5% av befolkningen idag.  Om vi satte pensionsåldern till 71 så skulle vi vara nere på 1960-års nivå av andelen ålderspensionärer med 11,8% pensionärer.

Så även om vi inte vill höra vad Reinfeldt säger, för vi vill ha vår frihet och vår trygghet och vill inte jobba längre än tidigare generationer gjort, så har han fan rätt. Pengarna behövs men det finns inte nog många som kan betala. Alternativet är att var och en betalar mer i skatt. Sahlin ska att det var sexigt att betala skatt och hela Sveriges befolkning häcklade henne för det. Sverige har dessutom ett av världens högsta skattetryck så det känns inte rimligt att höja skatten ytterligare. OK, så vi vill inte jobba längre och vi vill inte betala mer i skatt och troligen skulle den politiker som föreslår sänkt ersättning för pensionärer bli lynchad också men hur fan ska vi lösa det hela då?

Vi kan låna pengar från andra länder. Det har gjorts förr av ett annat land och befolkningen mådde bra, trivdes och var nöjda med sina politiker. När det hela gick åt helvetet och politikerna tvingades strama upp saker och ting protesterade befolkningen högljutt för de ville inte ha det sämre än de nu vant sig vid att ha det. Vi svenskar hånler åt grekerna för deras naivitet men tänker inte på att vi gör samma sak själva. Vår ekonomi är inte lika körd i botten men vi gapar och protesterar när politikerna vill säkerställa den standard vi vant oss vid. För alla vill ha den del av kakan som de ’har rätt till’ och som de ’har förtjänat’ men det är fan ingen som vill vara med och baka.

”Om höginkomsttagarna betalade mer i skatt så skulle…” säger en del. Visst men det finns inte tillräckligt med höginkomsttagare för att det skulle gå runt i alla fall. Höginkomsttagarna betalar redan halva sin lön eller mer i skatt och även om man skulle plocka av dem hela lönen så skulle det inte komma i närheten av att täppa igen hålen. ”Om de i riksdagen sänkte sin lön och slutade mygla…” säger andra. Eller hur?! I riksdagen sitter 349 personer som visserligen har höga löner men om de jobbade gratis så skulle det inte rädda landets ekonomi.

Dessutom har vi de politiker vi förtjänar. Myglar de så är det för att vi låter dem och de skulle inte ha sina jobb om vi inte sett till att de fått dem. Jag tror inte ett skit på att politiker myglar mer än människor i allmänhet. När jag ser mig omkring så är mygel mer regel än undantag numera. Folk har ingen skam i kroppen, utnyttjar systemet till max utan en tanke på att det så småningom kommer att drabba någon annan, någon som förmodligen var i större behov av ett bidrag som någon annan tyckte sig ’ha rätt till’ och ’förtjänade’.

Det är ’svenssonmyglet’, som gemene man sysslar med som det som kostar. Det är det som sätter ribban och normen för hur mycket mygel man kan komma undan med. När nu det har glidit iväg och blivit jävligt mycket mer än t.ex någon extra tjänsteresa att dra av på deklarationen. Den allmänna mygelnivån blivit högre och någon ska ju naturligtvis betala kalaset som småmyglandet kostar. Det kan gott och väl bli du och jag som får ta den smällen genom att våra framtida pensioner skärs ner då skatteintäkterna behövs mer akut på annat håll för att täcka igen hål som bildats för att andra känner efter lite extra och slirar på sjukskrivningen till exempel.

Det är också ’svenssonmyglet’ som är de stora summorna och faktiskt drabbar gemene man hårdare än politikermyglet. Politiker kan visserligen mygla till sig en större summa per skalle men de är så få så det kan inte bli några enorma summor som på något vis skulle påverka medborgarna i någon större utsträckning. I riksdagen är de 349 stycken jämfört mot Sveriges totala befolkning som är 9 486 591 stycken. Som om vi, var och en, myglade till oss och våra barn en hundralapp per år så måste riksdagspolitikerna mygla till sig 2 718 221:- per skalle för att summan ska bli lika stor och jag har svårt att tro att varenda en i riksdagen försnillar nästan tre millar av bara farten sådär.

Dessutom har jag väldigt svårt att tro att vi ’svenssonmyglar’ för en sådan liten summa som 100:- per skalle och år. Svinnet är nog fan så mycket större. Då tänker jag på allt, allt, allt som att glida med resorna i deklarationen, simulera sjukdom någon dag, snatterier, skadegörelser och allt annat som vi ’ickepolitiker’ ställer till med som faktiskt kostar pengar.

Så då är jag tillbaka på vad jag egentligen ville förmedla. För att vi ska kunna åtnjuta den frihet och trygghet som vi i generationer nu vant oss vid så måste vi ta ett eget ansvar för samhällets ekonomi. Vi måste jobba, betala skatt för att öka intäkterna och minska samhällets utgifter genom att inte kräva mer än vad vi absolut behöver. Vi behöver t.ex inte åka söka vård för minsta lilla krämpa för det mesta går över så småningom ändå. Vi behöver inte plocka ut varenda sak vi ’har rätt till’ för de små sakerna gör en stor skillnad för oss alla. Och även om man inte vill säga att ”Arbete ger frihet” för att det påminner om Auswitch så är det jäkligt klart att om vi inte arbetar nog mycket så har vi inte ekonomiska förutsättningar för varken trygghet eller frihet.

Förr var man stolt över att ha ett arbete och det var skamligt att vara arbetslös och ’utanför samhället’. Idag är det nästan fult att inrätta sig i ledet och bli en kugge i det stora maskineriet för man ska vara en unik individ och bejaka sig själv och jaddi jaddi, bla bla men om inte alla drar sitt strå till stacken så fallerar hela stacken och kvar blir… Stackare?

Om fler lät bli att glassa i arbetsför ålder skulle åldringar slippa jobba.

Mellan bankmöte och optiker hade jag lite tid över på stan igår så jag gick på Bokia. Där sprang jag ihop med Tomas, en lärare och tidigare rektor på folkhögskolan jag gått. Jag har gått fyra år på den skolan och det är inte så många som lyckats gå så många år där och jag skulle väldigt gärna gå några år till där. Jag har gått nästan allt jag kan gå utom kursen ’Skriv för hälsan’ för den är på distans och jag vill plugga på skolan. Jag påpekade att jag vill till skolan och Tomas föreslog skrivarkursen. Ja egentligen, varför inte? Jag tror, banne mig, att jag ska skicka in en ansökan.

Annars var det en lite konstig dag på stan. Jag skulle på banken för att diskutera pension och försäkringar men bankkillen tyckte att jag hade fördelat mina pensionspengar väl och kunde inte erbjuda billigare försäkring så jag lämnade banken utan att några förändringar gjorts. Optikern tycker att jag har bra syn och det är vi inte riktigt överens om. Jag ser bra på håll, påstår han. Jag ser dubbelt och suddigt på håll, hävdar jag. Optikern förklarade det med att jag har brytningsfel och är en gnutta skelögd så på kvällen och i mörker (och när jag är onykter) orkar inte mina ögonmuskler så jag börjar se dubbelt.

Han protesterade inte mot att synen är sämre på nära håll i alla fall. Så istället för att få prova ut privata glasögon så tyckte han att jag skulle testa progressiva glasögon på jobbet och för att få dem skulle jag skaffa mig en rekvisition och komma in till optikern med så skulle jag få skyddsglasögon. Terminalglas skulle jag ha, det var optikern mycket bestämd med. Och inte fick jag betala för synundersökningen heller. Det ska vi göra även om vi har rekvisition från jobbet med oss men jag fick inte alls trots att jag var där i egenskap av privatperson.

Konstig dag, ingen ville tjäna pengar på mig trots att jag faktiskt erbjöd mig att bli kund. Men glasögon måste jag ha. Jag blir knäpp på att inte kunna se ordentligt.

Det bor ett antal fascister i mig. En av dessa är en handfats- och diskhofascist. Handfaten och diskhon måste vara skinande blanka. MÅSTE! När jag tvättat händerna eller borstat tänderna så avslutar jag alltid med att skölja av hela handfatet och kranen och gnugga på eventuella fläckar. Jag kan bli galen på de som inte sköljer handfatet ordentligt utan lämnar kvar rester av smuts, tvål, tandkräm, hår och annat. Det blir tätt i avloppet och avlagringar på porslin och kromade detaljer. Jag hatar sådant snusk!

Och diskhon, vasken eller vad man vill kalla nedsänkningarna i diskbänken… jag blir vansinnig på de som slänger skräp och matrester där. Det finns ofta en soptunna i skåpet under som är lämpligare att förvara avfall i. Ytterst tillfälligt kan jag tänka mig att skräp och matrester får ligga i vasken, då man sköljt av tallrik och bestick inför att det ska diskas men då ska det plockas bort och läggas i soptunnan innan man lämnar diskbänken. Sedan ska vasken diskad ur med diskmedel och skrubbas ordentligt med borste eller svamp tills den blänker.

Denna lilla fascist kan icket stilla sig ens när jag är på andra ställen än hemma. Hälsar jag på hos någon och använder toaletten så skrubbar handfaten även där. Kommer jag i närheten av diskbänken så… ja, blank och skräpfri diskho. Nu jobbar jag tillfälligt på en annan våning på jobbet och handfatet på toaletten i korridoren här har blivit ordentligt uppskurat. Här räckte det inte med att skrubba med händerna utan jag hämtade Ajax skurpulver och en sträv svamp. Någon på den här våningen tvättar händerna utan att skölja bort tvålen ordentligt efter sig så ett tjockt lager tvålrester gjorde silen gråvit. Nasty! Diskhon i fikarummet fick sig en omgång igår. Jag kan inte låta bli.

Jag är lyckligt välsignad med tv-kanalen BBC Entertainment. På den kanalen visas skojsiga program som Top Gear, QI och Come dine with me. Det sistnämnda är den brittiska versionen av ’Halv åtta hos mig’ och även om upplägget är detsamma och speakern är väldigt lik så är deltagarna i England av en helt annan ull än de svenska.

Jag vet inte om det är taktik, för det är ju en del prispengar på spel (£ 1000 ~10 600 sek), men de är så otrevliga och spydiga mot varandra. De anmärker på minsta lilla skitdetalj, grimaserar och hulkar för att demonstrera sitt missnöje över maten, är spydiga och snackar skit om varandra med de övriga deltagarna. Helt sanslöst! De är så oartiga och beter sig så ouppfostrat så själv skulle man aldrig komma i närheten av att bete sig så även om man tyckte att maten var vämjelig. Och detta är britter som ska vara så stela och korrekta?!! Vilket får mig att misstänka att det är utstuderat taktikspel av deltagarna.

Men det är ju ett underhållande tv-program att titta på och intrigerna gör inte det hela mindre intressant. Det fick mig att fundera över ’snällhet’ i största allmänhet. Ofta säger man att när en människa inte är snäll så vittnar det om att hon själv mår dåligt och är olycklig. Men är det verkligen så? Är det inte bara en av alla de ursäkter vi använder för att inte behöva fundera så mycket över sådant vi inte förstår och inte orkar försöka sätta oss in i? Som att vifta bort kritik med att den som kritiserade bara är avundsjuk istället för att faktiskt rannsaka sig själv och se om det inte ändå finns fog för den kritik man fått. Att elaka människor skulle vara olyckliga är nog bara önsketänkande i många fall.

Jag snubblade över ett citat:

Godhet gör förvisso inte människorna lyckligare än lycka gör dem goda.
Walter Savage Landor

… och tänkte att det stämmer nog ganska bra. Jag sticker inte under stol med att jag är en elak jävel som kan tycka att det är väldigt underhållande att jäklas med en del ibland. Om jag jämför mig själv med de som påstår sig vara snälla så tycker jag inte att de verkar lyckligare än jag utan den största skillnaden är nog att jag erkänner att jag kan jäklas ibland enbart för att jag roas av det medan de försöker skylla sitt beteende på den de jäklas med och säger ”Han förtjänade det” eller ”Jag hade inget val”. Bullshit! Man har alltid ett val och väljer man att vara ’osnäll’ mot någon så har man valt det för att man i något läge ansåg att det kändes positivare för en själv än att vara snäll mot den personen. Den riktigt fulaste ursäkten för att ha varit ’osnäll’ är ”Han drev mig till det” (eller ’hon’ naturligtvis). Då har man helt lagt över ansvaret för sitt ’osnälla’ beteende på den andra personen, den som man jäklades med. Det är, förövrigt, en väldigt populär ursäkt bland män som misshandlar sina kvinnor och jag ser inte varför en kvinna skulle komma undan med en sådan ursäkt heller.

Vilket osökt får mig att tänka på kränkningar och mobbing. Det vedertagna förhållningssättet är ofta att det är den som anser sig vara kränkt som har tolkningsföreträde och är den som avgör om en handling är en kränkning eller ej. Detta för att ’mobbarna’ inte ska kunna slå ifrån sig hela tiden och säga att det inte var så de menade eller att den som kände sig kränkt är överkänslig. Det är väl ok om det inte vore för att den värsta typen av mobbare, den riktigt utstuderade, manipulativa typen, själva använder det som verktyg för att kunna hålla sin omgivning i ett järngrepp och få dem att dansa efter sin pipa.

De finns lite överallt, jag tror att alla känner en sådan, typen som gör en kränkning av allt som går dem emot och mobbare av alla som inte stryker dem medhårs. En del invandrare skriker ”RASISM!!” när de inte blir positivt särbehandlade, en del kvinnor ylar ”KÖNSDISKRIMINERING!!” när en man inte gör som de önskar och en del människor gapar och går på om hur illa behandlade de blir i tid och otid utan att alls verka reflektera en sekund över att det finns fler viljor i omgivningen som också måste tillgodoses och fler åsikter som också måste få vädras. Men den som skriker ”MOBBING!!” får per automatik tolkningsföreträde till vad som sagts och skett och kan på så sätt trycka ner andra i skorna och tysta dem ordentligt utan att någon ska få ifrågasätta det minsta lilla. Men vem fan är det som mobbar vem i det läget? Vem är det som diskriminerar vem??

Björn Ranelid är Sveriges mest kränkta människa. Han är mer känd för just detta än sitt författarskap eftersom han inte tål det minsta lilla som han kan uppfatta som kritik innan han går ut i media och berättar hur kränkt han är. Detta har också gjort honom till den driftkucku han är idag… vilket gjort honom till rikskändis så han har ju på sätt och vis lyckats. Men hur hanterar man egentligen de ’ranelidare’ man har i sin omgivning, de som manipulerar människor i sin närhet och får dem att må dåligt genom att anklaga dem för att vara mobbare?

Och till slut kan jag konstatera att många av mina blogginlägg får ett eget liv medan jag skriver dem. Jag började och skulle skriva lite kort om en tv-kanal men det slutade med något helt annat. Detta är anledningen till att jag inte kan twittra. Hur fan ska jag få in detta på 140 tecken??

Idag gjorde vi något vi kunde ha låtit bli – vi hamburgare. För rätt länge sedan sa jag till Gregory att jag tycker att det är så jäkla bra att fler och fler matbutiker börjar ha salladsbar så man kan köpa sig en sallad om man är på stan och blir hungrig istället för att trycka i sig äcklig, onyttig snabbmat som hamburgare, pizza, kebab etc. Han frågade då om jag skulle välja en sallad före en hamburgare och jag svarade glasklart, tveklöst ja på den frågan. Gregory lät skeptiskt till det svaret.

Senaste månaderna har vi gjort just det – valt sallad före snabbmat om vi varit i stan och behövt slänga i oss något snabbt. Idag hade vi tänkt gå på kroken och äta men de öppnade inte förrän 16.00 och vi var i stan och hungriga innan så det blev drive-in på ett hamburgerställe. McDonalds mat har jag bojkottat sedan länge för den är fan inte ätlig överhuvudtaget och jag är övertygad om att den sk. maten skulle kunna klassas som biologisk krigsmateriel som den användes i sådant syfte. Fy fan, vad det är äckligt på ’Donken’! Nu måste jag nog säga att jag i fortsättningen bojkottar alla hamburgerhak. Det var inte det minsta gott. Torrt och smaklöst men en konstig, skarp smak av tomat som jag inte förstår vart ifrån den ens kom. Och illa mår man sedan. Visst blir man mätt men på ett obehagligt sätt och man önskar att man hade en toalett i närheten för det känns som att maten man just ätit vill fly så man riskerar att hamna i ett akutläge där man behöver göra ’nr. 2’ eller eventuellt ’nr. 3’ omgående.

Jag deklarerade för Gregory att detta var en av mitt livs sista snabbmatshamburgare och i fortsättningen ska jag inte äta sådant skit frivilligt. Till min stora förvåning svarade han att han höll med om att det smakade skit och önskat att vi köpt sallad istället. Han var nog själv lite förvånad över att han tycker så numera så han analyserade snabbt detta nya ställningstagande och kom fram till att det beror nog på vad man är van. Äter man ofta skräpmat så lär man sig tycka om och uppskatta skräpmat. Äter man det sällan så smakar det skit.

Däremot kommer jag att fortsätta äta hemmagjorda hamburgare, sådana man själv blandat ihop biffarna till och som man har stekt ägg, keso, vällagrad ost och annat mumsigt på istället för äcklig majonnäsdressing och gummiaktig fejkcheddar på. Nästa gång jag gör egna hamburgare ska jag ha i citron i köttfärsen. Det tror jag blir en höjdare! Gregory gjorde italienska köttbullar med tomatsås och fusilli till middag igår vilket var riktigt gott. I köttbullarna var citron, parmesan, persilja och lite annat och de skulle nog göra sig väldigt bra som biffar till hamburgare också.