På vår arbetsplats är de flesta tjänstemän och således är Unionen det fack de flesta tillhör. Unionen hette tidigare SIF och lite här och var finns SIF-reklam och information om fackförbundet uppsatt på väggarna. Jag hittade en gammal bild som förmodligen suttit uppklistrad sedan 80-talet och jag reflekterade över hur mycket som förändrats på egentligen ganska kort tid. Bilden föreställer myror (arbetsmyror?) som kommer dragande med bokstäverna i frasen ”ung i SIF” och en av myrorna säger ”Dra ditt strå till stacken”.
Det känns som att denna reklam skulle vara allt annat än gångbar idag. Idag skulle den faktiskt hellre vara politiskt inkorrekt och en aning provokativ. Människor vill inte jämföras med myror för ingen vill vara en av tusentals, miljoner som arbetar och sliter för stackens (eller samhällets) bästa. Man vill vara unik, inte bara en i flocken utan den som utmärker sig i flocken. Och frihet vill man ha för frihet är väldigt viktigt. Förutom det så vill man ha trygghet för det har man rätt till.
OK, så bra då. Jag vill vara unik och inte en i mängden, jag vill ha frihet att göra vad jag trivs med och känner för att göra så jag går eventuellt gymnasiet, sedan åker jag utomlands och reser runt några månader för det känner jag för. När jag kommer hem väljer en nischad utbildning inom media eller något och när jag börjar närma mig 30 så inser jag att jag aldrig kommer att få det drömjobb jag hoppas på så eventuellt omskolar jag mig inom någon mer lukrativ bransch eller så stannar jag kvar inom den bransch, förmodligen lågavlönad, som jag hamnat i medan jag väntat på drömjobbet. Om jag ens fått något jobb och inte bara hankat mig fram på a-kassa och diverse arbetsmarknadsåtgärder för arbetslösa.
OK, så långt så bra. Men så blir jag över 50 år och börjar fundera på att runda av inom arbetslivet. Jag ser fram emot pensionen för då ska jag göra allt det där jag inte kunnat göra medan jag uppfostrat barn och jobbat. Jag ska resa, se världen, flytta till sommarstugan och bara må gott och ta hand om mig själv resten av livet. Jag tänker gå i pension så tidigt som möjligt, vid 61 kanske, helst före 60 år men jag jobbar icket en dag längre än till 65!
Så kommer den där jävla sadisten Reinfeldt och kräver att jag ska jobba till minst 75! ”Arbete ger frihet” säger moderatjävlarna!
Mina föräldrar fick gå i pension vid 65. Mina mor- och farföräldrar fick gå in pension vid 65. Deras föräldrar fick det också så varför ska jag jobba längre än så? Det är orättvist! ORÄTTVIST!!!
Ja, visst är det för djävligt. Vi har haft rätt att gå i pension senast vid 65 års ålder ända sedan 1913 men moderaterna vill försämra allt!!
Eller?
Nja… När folkpensionen infördes 1913 sattes pensionsåldern till 67 år och ersättningen var så låg att det var svårt att leva på den. Medellivslängden var ca 62 år men hade man inte dött vid födseln, av sjukdomar när man var liten, i krig eller olyckor och faktiskt levde när man blev 65 så kunde man förvänta sig att man hade ca 13 år kvar att leva. Så när man gick i pension vid 67 så hade man ca 11 år kvar att leva på en låg skitpension. Jo, det var ju bättre förr…
Nu är medellivslängden ca 81 år och vi går i pension vid 65 år. Har man inte trillat av pinn innan 65 år så förväntas man leva i knappt 20 år till. En sak som faktiskt har försämrats sedan 1913 är hälsan. Dagens gamlingar behöver mer vård och medicinering än tidigare vilket beror både på att det idag finns vård och mediciner som inte fanns förr och att vissa krämpor kommer man inte undan även om livslängden blir längre. Alltså kostar dagens gamlingar samhället mer än tidigare.
Förr började man jobba betydligt tidigare så ens yrkesverksamma liv blev längre. Man betalade alltså skatt under en längre period än tidigare. Förr kanske man började jobba redan vid 15 års ålder medan idag är det nog betydligt vanligare att man börjar jobba mer regelbundet först vid 25 års ålder. Jag har valt någon slags snittålder på när man börjar jobba, bara för enkelhetens skull, och räknar med att man är skattebetalare, som alltså bidrar till pensionärernas ersättning, när man är mellan 20 och 64 år. Vill bara klargöra att som skattebetalare så lägger man inte skatt till sin framtida pension utan till den pension som nuvarande pensionärer får och när vi själva är pensionärer så lever vi på de skatteintäkter som kommer från de som jobbar och betalar skatt då.
På 1910-talet, när folkpension infördes, var ca 8,4 % av befolkningen äldre än 65 år och andelen skattebetalare (de mellan 20-64 år) var 50,8%. 1960 hade andelen i åldern 65+ stigit till 11,8% och skattebetalarna var 58, 1%. Sedan 30-40-talet har andelen 20-64-åringar legat kring 60% och idag är den 58,2% så det verkar vara ganska konstant.
Vad som däremot inte är konstant är andelen 65 och över. Idag utgör de 18,8% av befolkningen men andelen skattebetalare har ju inte ökat. Det är alltså i runda slängar dubbelt så många idag som ska försörjas av samma andel skattebetalare. Man behöver inte vara ekonom för att inse att det blir mindre till var och en om fler ska dela på samma peng.
För att komma ner till samma andel pensionärer som det var då folkpensionen infördes 1913 så skulle man måste jobba till 75 års ålder. Jag undrar om inte någon av Reinfeldts små hjälpredor har suttit och räknat med samma siffror som jag just gjort och att det är därför som Reinfeldt nämnde just 75 år som en lämplig pensionsålder för andelen 75+ är 8,5% av befolkningen idag. Om vi satte pensionsåldern till 71 så skulle vi vara nere på 1960-års nivå av andelen ålderspensionärer med 11,8% pensionärer.
Så även om vi inte vill höra vad Reinfeldt säger, för vi vill ha vår frihet och vår trygghet och vill inte jobba längre än tidigare generationer gjort, så har han fan rätt. Pengarna behövs men det finns inte nog många som kan betala. Alternativet är att var och en betalar mer i skatt. Sahlin ska att det var sexigt att betala skatt och hela Sveriges befolkning häcklade henne för det. Sverige har dessutom ett av världens högsta skattetryck så det känns inte rimligt att höja skatten ytterligare. OK, så vi vill inte jobba längre och vi vill inte betala mer i skatt och troligen skulle den politiker som föreslår sänkt ersättning för pensionärer bli lynchad också men hur fan ska vi lösa det hela då?
Vi kan låna pengar från andra länder. Det har gjorts förr av ett annat land och befolkningen mådde bra, trivdes och var nöjda med sina politiker. När det hela gick åt helvetet och politikerna tvingades strama upp saker och ting protesterade befolkningen högljutt för de ville inte ha det sämre än de nu vant sig vid att ha det. Vi svenskar hånler åt grekerna för deras naivitet men tänker inte på att vi gör samma sak själva. Vår ekonomi är inte lika körd i botten men vi gapar och protesterar när politikerna vill säkerställa den standard vi vant oss vid. För alla vill ha den del av kakan som de ’har rätt till’ och som de ’har förtjänat’ men det är fan ingen som vill vara med och baka.
”Om höginkomsttagarna betalade mer i skatt så skulle…” säger en del. Visst men det finns inte tillräckligt med höginkomsttagare för att det skulle gå runt i alla fall. Höginkomsttagarna betalar redan halva sin lön eller mer i skatt och även om man skulle plocka av dem hela lönen så skulle det inte komma i närheten av att täppa igen hålen. ”Om de i riksdagen sänkte sin lön och slutade mygla…” säger andra. Eller hur?! I riksdagen sitter 349 personer som visserligen har höga löner men om de jobbade gratis så skulle det inte rädda landets ekonomi.
Dessutom har vi de politiker vi förtjänar. Myglar de så är det för att vi låter dem och de skulle inte ha sina jobb om vi inte sett till att de fått dem. Jag tror inte ett skit på att politiker myglar mer än människor i allmänhet. När jag ser mig omkring så är mygel mer regel än undantag numera. Folk har ingen skam i kroppen, utnyttjar systemet till max utan en tanke på att det så småningom kommer att drabba någon annan, någon som förmodligen var i större behov av ett bidrag som någon annan tyckte sig ’ha rätt till’ och ’förtjänade’.
Det är ’svenssonmyglet’, som gemene man sysslar med som det som kostar. Det är det som sätter ribban och normen för hur mycket mygel man kan komma undan med. När nu det har glidit iväg och blivit jävligt mycket mer än t.ex någon extra tjänsteresa att dra av på deklarationen. Den allmänna mygelnivån blivit högre och någon ska ju naturligtvis betala kalaset som småmyglandet kostar. Det kan gott och väl bli du och jag som får ta den smällen genom att våra framtida pensioner skärs ner då skatteintäkterna behövs mer akut på annat håll för att täcka igen hål som bildats för att andra känner efter lite extra och slirar på sjukskrivningen till exempel.
Det är också ’svenssonmyglet’ som är de stora summorna och faktiskt drabbar gemene man hårdare än politikermyglet. Politiker kan visserligen mygla till sig en större summa per skalle men de är så få så det kan inte bli några enorma summor som på något vis skulle påverka medborgarna i någon större utsträckning. I riksdagen är de 349 stycken jämfört mot Sveriges totala befolkning som är 9 486 591 stycken. Som om vi, var och en, myglade till oss och våra barn en hundralapp per år så måste riksdagspolitikerna mygla till sig 2 718 221:- per skalle för att summan ska bli lika stor och jag har svårt att tro att varenda en i riksdagen försnillar nästan tre millar av bara farten sådär.
Dessutom har jag väldigt svårt att tro att vi ’svenssonmyglar’ för en sådan liten summa som 100:- per skalle och år. Svinnet är nog fan så mycket större. Då tänker jag på allt, allt, allt som att glida med resorna i deklarationen, simulera sjukdom någon dag, snatterier, skadegörelser och allt annat som vi ’ickepolitiker’ ställer till med som faktiskt kostar pengar.
Så då är jag tillbaka på vad jag egentligen ville förmedla. För att vi ska kunna åtnjuta den frihet och trygghet som vi i generationer nu vant oss vid så måste vi ta ett eget ansvar för samhällets ekonomi. Vi måste jobba, betala skatt för att öka intäkterna och minska samhällets utgifter genom att inte kräva mer än vad vi absolut behöver. Vi behöver t.ex inte åka söka vård för minsta lilla krämpa för det mesta går över så småningom ändå. Vi behöver inte plocka ut varenda sak vi ’har rätt till’ för de små sakerna gör en stor skillnad för oss alla. Och även om man inte vill säga att ”Arbete ger frihet” för att det påminner om Auswitch så är det jäkligt klart att om vi inte arbetar nog mycket så har vi inte ekonomiska förutsättningar för varken trygghet eller frihet.
Förr var man stolt över att ha ett arbete och det var skamligt att vara arbetslös och ’utanför samhället’. Idag är det nästan fult att inrätta sig i ledet och bli en kugge i det stora maskineriet för man ska vara en unik individ och bejaka sig själv och jaddi jaddi, bla bla men om inte alla drar sitt strå till stacken så fallerar hela stacken och kvar blir… Stackare?
Om fler lät bli att glassa i arbetsför ålder skulle åldringar slippa jobba.
Jaha du ”doter”, du har talets gåva du, och även då att sätta den på pränt, visst du har rätt i mycket men inte allt. Dina siffror är säkert rätt för du brukar vara noga med att kolla att det stämmer. Visst har pension funnits länge i Sverige och visst var den betydligt mindre i begynnelsen men redan där har vi min första protest, man förväntade sig att de vuxna barnen skulle se till att föräldrarna fick ett så drägligt liv som möjligt, dels med att bidra till överlevnaden och även när så, behovet kom, skötseln av en skröplig förälder. Jag tror inte att vuxna barn i dag har det minsta intresse eller ens ekonomisk möjlighet att ta hand om gamla och ”sjuka” föräldrar som av någon anledning inte klarar ett eget boende. När mina föräldrar var i produktiv ålder så, säg från ca 1930 och fram till sin pensionering så var det mycket vanligt att det bara var en i familjen som stod för försörjningen, i kan jag nog påstå att det i de flesta fall var mannen. Åtminstone fram till efter andra världskriget eller kanske borde jag säga in till mitten av femtiotalet var det nog det som var vanligast vilket gav kvinnorna möjlighet att bli oavlönat vårdbiträde och som det då hett hemsamarit.
Nu mera är det inte bara vanligt att båda föräldrarna jobbar utan rent ekonomiskt tvunget i de flesta familjer med en normalinkomst. Jag hade när du var barn möjligheten att vara s.k. ”lyxhustru” och vara hemma, naturligtvis var det ett eget val men också utifrån de omständigheter som då rådde, med bl.a annat ocentral bostadsort och bristande kommunal kommunikation, och endast en bil i familjen, kan man väl säga en påtvingad lyxtillvaro, dessutom under ett antal år just den förväntade sjukvårdande anhöriga, min pappa då på grund av sin sjukdom bodde hos oss. Även om båda föräldrarna jobbade så var det i de flesta fall endast ett deltidsjobb, ofta inom vård och omsorg eller handel som kvinnorna jobbade, och det först när barnen blivit större och kommit några klasser upp i sin skolgång.
Nästa protest blir, visst skulle vi kunna jobba längre men till vilken ekonomisk nytta för landet Sverige egentligen. Som det nu är så finns det inte tillräckligt med jobb för alla som vill jobba, eller åtminstone inte de jobb som dagens ungdom med en inte riktad utbildning vill ta, vad jag menar är att de saknar en utbildning som riktar sig mot ett speciellt yrke. De jobb de erbjuds är varken stimulerande eller lönemässigt i den nivå de accepterar, nej de jobb som de siktar på sitter det redan 70–åring och klöser sig fast på. Alltså går det en hel del ungdomar som staten måste på något sätt avlöna. Jag lovar att jag har inom mitt yrke sett många ungdomar som far illa av att inte ha något jobb, och det bara i en så liten stad som Skellefteå.
Tyvärr är det också så att ju fler år de går utan jobb ju längre från ett jobb kommer de, dels på grund av att det blivit en naturlig tillvaro och dels tyvärr också på andra långt mer negativa och för samhället kostbara konsekvenser. Många av våra ungdomar går en hel massa år i skola men kommer ut efter ca 13 års studerande utan att ha ett direkt yrke och många hoppar av tidigare på grund av bristande studieintresse och skoltrötthet. Varför inte i stället se till att de med alla medel kommer tidigt i jobb av något slag, med eller utan ”milt” tvång, jag tror att de på sikt mår bättre av det och definitivt att det ger bättre självkänsla, kanske också att de återgå till studier efter ett antal år, se bara på dig själv. Kostnaderna för samhället med en fortsatt pensionsålder vid 65 år mot den minskade kostnaden för utbetalning av arbetslöshetstöd och förtidspensionering vid mycket unga år på grund av psykisk ohälsa och missbruk skulle nog kunna mer eller mindre kvittas. Du kan ju kolla hur många förtidspensionerade 25-30 åringar vi har, där orsaken är diffus och mycket väl kan bero på just dessa saker, jag inbillar mig att den siffran drastiskt skulle kunna minskas.
Dessa personerna blir inte heller särskilt välkomna på arbetsmarknaden eller inte heller har de någon större möjlighet på hyresmarknaden utan där får kommun gå in med heltäckande ekonomisk hjälp.
Visst myglas det på bred front i Sverige men om det är det som våra folkvalda, både i regeringen och på lägre politisk nivå i kommun och landsting föregår med, så ger det naturligtvis den känslan, att kan de så kan jag. Vi kan inte förvänta oss bättre moraliskt ansvar av gemene man än av de som vi valt och litar på.
Mitt förslag är behåll den nuvarande pensionärsåldern och få rätt nöjda och hyfsat friska pensionärer under de år de har kvar och se till att vi får gladare, friskare och sundare ungdomar i arbete och kanske ett Sverige i bättre ekonomisk balans.
Jag vet inte riktigt vad du menar med att kvinnor förr tog hand om familjens sjukliga åldringar hemma. Menar du att det var bättre då eller? Det känns inte som att varken jag eller du skulle se fram emot en framtid där jag är hemma på heltid för att mata dig och torka dig i baken 😀 Förr räckte det med en inkomst i familjen och kanske skulle det göra det idag också om vi levde som man gjorde på den tiden. Men jag jobbar hellre än att vara hemma på heltid och sköta dig och Kroken, plocka svamp och bär, sylta och safta, sticka, virka och sy kläder och hemtextilier och vända jorden i potatislanden och nacka höns för att koka dem. Jag tror inte att jag är ’av det rätta materialet’ för att vara en bra husmoder 😀
Om en person väljer att gå arbetslös för att inga av de jobb som finns lediga är tillräckligt välavlönat eller stimulerande så tycker jag inte att staten ska gå in och bidra alls till den personens försörjning. Personen har ju valt sin arbetslöshet då så varför ska han eller hon få något bidrag? Om personen tar ett skitjobb i väntan på att hitta ett bättre så är det mer motiverat med ekonomiskt stöd om lönen är låg.
Alla dessa konstiga åtgärder för att få ut arbetslösa på arbetsmarknaden verkar vara bara skit. Inte fan leder det till något jobb men det kostar staten pengar för de får stå för fiolerna medan företagen inte behöver betala för arbetskraften = inga skatteintäkter. Bort med sådant skit och riktig lön för riktigt arbete och inget jävla bidrag! Det känns dessutom förnedrande att vara på en arbetsplats och göra samma saker som alla andra men inte räknas ändå.
Att varva jobb med utbildning tycker jag är bra men samhällsekonomiskt är det ju ingen höjdare eftersom att man kostar mer än man bidrar med när man är under utbildning. Förhoppningsvis leder utbildningen till ett bättre avlönat jobb så att man kompenserar sin ’skattefrånvarotid’ med att betala mer i skatt efter utbildningen. Att plugga bara för att man känner för det och tycker att det är roligt (som jag gjorde senast) är däremot en samhällsekonomisk styggelse eftersom det inte kommer att generera några mer skatteslantar alls till staten. Reinfeldts förslag om att kunna söka studiebidrag när man är äldre än ju bra, tycker jag… Om man går en utbildning som i slutändan ger en löneökning.
Sjukpension och förtidspension är ju borta sedan ett tag. Nu får man sjukersättning och arbetsförmågan omprövas med jämna mellanrum så man kan inte längre lyftas bort ifrån arbetsmarknaden för gott.
Myglet borde det vara ordentliga straff på, för både hög och låg i samhället. Många förfasas över försäkringskassans hårdare linje som tvingar upp människor från dödsbädden för att gå ut och jobba men jag förstår tanken. Det är förbannat mycket mygel! Äckligt mycket mygel! Jag blir jävligt irriterad när en person som lyckats bli klassad som arbetsoförmögen och lever på bidrag i någon form för att hon eller han inte anses vara i tillräckligt fysisk eller psykisk form för att utföra ett arbete, sitter och spelar spel flera timmar i streck på fejjan, visar upp vad de pysslat på med henne och bjuder ut till försäljning, berättar om alla aktiviteter de är upptagna med hela dagarna och detta ur ut och år in. De är inte det minsta jävla arbetsoförmögna! De kanske inte klarar av just det arbete de hade när de sjukskrevs men de klarar bevisligen av någon annan typ av arbete. Sådana borde släpas ut i håret på arbetsmarknaden och sättas i jobb.
Det är ju också bevisat att ju längre man är borta från arbetsmarknaden desto svårare är det att motivera sig att maka sig tillbaka så långa sjukskrivningar är förödande både för individen och samhällsekonomin.
Jag vill inte heller höja pensionsåldern och jag tror inte att Reinfeldt har för avsikt att göra det heller. Hans utspel var nog mest ett ’wake up call’ för att vi skulle fatta att ekvationen inte längre går ihop och något måste göras. Han sa ju inte att alla SKA jobba till 75 år utan att man borde få göra det om man vill och om vi ska kunna behålla den standard vi vant oss vid så borde fler överväga att göra det. Och det är ju sant. Hur man ska lösa detta, att fler personer ska ha en del av en peng som inte blivit större, vette fan. Jag är i alla fall glad att jag inte är politiker med ansvar för folkets väl och ve utan bara en sketen medborgare som kan sitta hemma på kammarn och gnälla över politiker som, i mina ögon, inte gör sitt jobb. /Kali
Att jag missat det här inlägget! Fan vad bra skrivet. Det är precis så jag tänkter också. Han har ju rätt, hur lite ”man” än vill att det ska vara så.
Tack! Jo, även om budskapet inte är till belåtenhet så är det onödigt att döda budbäraren för det är ju fakta och lallar vi baar på i samma spår så kommer vi så småningom inte ens att få gå i pension vig 75. /Kali