Kalis cyberhem

På vår arbetsplats är de flesta tjänstemän och således är Unionen det fack de flesta tillhör. Unionen hette tidigare SIF och lite här och var finns SIF-reklam och information om fackförbundet uppsatt på väggarna. Jag hittade en gammal bild som förmodligen suttit uppklistrad sedan 80-talet och jag reflekterade över hur mycket som förändrats på egentligen ganska kort tid. Bilden föreställer myror (arbetsmyror?) som kommer dragande med bokstäverna i frasen ”ung i SIF” och en av myrorna säger ”Dra ditt strå till stacken”.

Det känns som att denna reklam skulle vara allt annat än gångbar idag. Idag skulle den faktiskt hellre vara politiskt inkorrekt och en aning provokativ. Människor vill inte jämföras med myror för ingen vill vara en av tusentals, miljoner som arbetar och sliter för stackens (eller samhällets) bästa. Man vill vara unik, inte bara en i flocken utan den som utmärker sig i flocken. Och frihet vill man ha för frihet är väldigt viktigt. Förutom det så vill man ha trygghet för det har man rätt till.

OK, så bra då. Jag vill vara unik och inte en i mängden, jag vill ha frihet att göra vad jag trivs med och känner för att göra så jag går eventuellt gymnasiet, sedan åker jag utomlands och reser runt några månader för det känner jag för. När jag kommer hem väljer en nischad utbildning inom media eller något och när jag börjar närma mig 30 så inser jag att jag aldrig kommer att få det drömjobb jag hoppas på så eventuellt omskolar jag mig inom någon mer lukrativ bransch eller så stannar jag kvar inom den bransch, förmodligen lågavlönad, som jag hamnat i medan jag väntat på drömjobbet. Om jag ens fått något jobb och inte bara hankat mig fram på a-kassa och diverse arbetsmarknadsåtgärder för arbetslösa.

OK, så långt så bra. Men så blir jag över 50 år och börjar fundera på att runda av inom arbetslivet. Jag ser fram emot pensionen för då ska jag göra allt det där jag inte kunnat göra medan jag uppfostrat barn och jobbat. Jag ska resa, se världen, flytta till sommarstugan och bara må gott och ta hand om mig själv resten av livet. Jag tänker gå i pension så tidigt som möjligt, vid 61 kanske, helst före 60 år men jag jobbar icket en dag längre än till 65!

Så kommer den där jävla sadisten Reinfeldt och kräver att jag ska jobba till minst 75! ”Arbete ger frihet” säger moderatjävlarna!

Mina föräldrar fick gå i pension vid 65. Mina mor- och farföräldrar fick gå in pension vid 65. Deras föräldrar fick det också så varför ska jag jobba längre än så? Det är orättvist! ORÄTTVIST!!!

Ja, visst är det för djävligt. Vi har haft rätt att gå i pension senast vid 65 års ålder ända sedan 1913 men moderaterna vill försämra allt!!

Eller?

Nja… När folkpensionen infördes 1913 sattes pensionsåldern till 67 år och ersättningen var så låg att det var svårt att leva på den. Medellivslängden var ca 62 år men hade man inte dött vid födseln, av sjukdomar när man var liten, i krig eller olyckor och faktiskt levde när man blev 65 så kunde man förvänta sig att man hade ca 13 år kvar att leva. Så när man gick i pension vid 67 så hade man ca 11 år kvar att leva på en låg skitpension. Jo, det var ju bättre förr…

Nu är medellivslängden ca 81 år och vi går i pension vid 65 år. Har man inte trillat av pinn innan 65 år så förväntas man leva i knappt 20 år till. En sak som faktiskt har försämrats sedan 1913 är hälsan. Dagens gamlingar behöver mer vård och medicinering än tidigare vilket beror både på att det idag finns vård och mediciner som inte fanns förr och att vissa krämpor kommer man inte undan även om livslängden blir längre. Alltså kostar dagens gamlingar samhället mer än tidigare.

Förr började man jobba betydligt tidigare så ens yrkesverksamma liv blev längre. Man betalade alltså skatt under en längre period än tidigare. Förr kanske man började jobba redan vid 15 års ålder medan idag är det nog betydligt vanligare att man börjar jobba mer regelbundet först vid 25 års ålder. Jag har valt någon slags snittålder på när man börjar jobba, bara för enkelhetens skull, och räknar med att man är skattebetalare, som alltså bidrar till pensionärernas ersättning, när man är mellan 20 och 64 år. Vill bara klargöra att som skattebetalare så lägger man inte skatt till sin framtida pension utan till den pension som nuvarande pensionärer får och när vi själva är pensionärer så lever vi på de skatteintäkter som kommer från de som jobbar och betalar skatt då.

På 1910-talet, när folkpension infördes, var  ca 8,4 % av befolkningen äldre än 65 år och andelen skattebetalare (de mellan 20-64 år) var 50,8%. 1960 hade andelen i åldern 65+ stigit till 11,8% och skattebetalarna var 58, 1%. Sedan 30-40-talet har andelen 20-64-åringar legat kring 60% och idag är den 58,2% så det verkar vara ganska konstant.

Vad som däremot inte är konstant är andelen 65 och över. Idag utgör de 18,8% av befolkningen men andelen skattebetalare har ju inte ökat. Det är alltså i runda slängar dubbelt så många idag som ska försörjas av samma andel skattebetalare. Man behöver inte vara ekonom för att inse att det blir mindre till var och en om fler ska dela på samma peng.

För att komma ner till samma andel pensionärer som det var då folkpensionen infördes 1913 så skulle man måste jobba till 75 års ålder. Jag undrar om inte någon av Reinfeldts små hjälpredor har suttit och räknat med samma siffror som jag just gjort och att det är därför som Reinfeldt nämnde just 75 år som en lämplig pensionsålder för andelen 75+ är 8,5% av befolkningen idag.  Om vi satte pensionsåldern till 71 så skulle vi vara nere på 1960-års nivå av andelen ålderspensionärer med 11,8% pensionärer.

Så även om vi inte vill höra vad Reinfeldt säger, för vi vill ha vår frihet och vår trygghet och vill inte jobba längre än tidigare generationer gjort, så har han fan rätt. Pengarna behövs men det finns inte nog många som kan betala. Alternativet är att var och en betalar mer i skatt. Sahlin ska att det var sexigt att betala skatt och hela Sveriges befolkning häcklade henne för det. Sverige har dessutom ett av världens högsta skattetryck så det känns inte rimligt att höja skatten ytterligare. OK, så vi vill inte jobba längre och vi vill inte betala mer i skatt och troligen skulle den politiker som föreslår sänkt ersättning för pensionärer bli lynchad också men hur fan ska vi lösa det hela då?

Vi kan låna pengar från andra länder. Det har gjorts förr av ett annat land och befolkningen mådde bra, trivdes och var nöjda med sina politiker. När det hela gick åt helvetet och politikerna tvingades strama upp saker och ting protesterade befolkningen högljutt för de ville inte ha det sämre än de nu vant sig vid att ha det. Vi svenskar hånler åt grekerna för deras naivitet men tänker inte på att vi gör samma sak själva. Vår ekonomi är inte lika körd i botten men vi gapar och protesterar när politikerna vill säkerställa den standard vi vant oss vid. För alla vill ha den del av kakan som de ’har rätt till’ och som de ’har förtjänat’ men det är fan ingen som vill vara med och baka.

”Om höginkomsttagarna betalade mer i skatt så skulle…” säger en del. Visst men det finns inte tillräckligt med höginkomsttagare för att det skulle gå runt i alla fall. Höginkomsttagarna betalar redan halva sin lön eller mer i skatt och även om man skulle plocka av dem hela lönen så skulle det inte komma i närheten av att täppa igen hålen. ”Om de i riksdagen sänkte sin lön och slutade mygla…” säger andra. Eller hur?! I riksdagen sitter 349 personer som visserligen har höga löner men om de jobbade gratis så skulle det inte rädda landets ekonomi.

Dessutom har vi de politiker vi förtjänar. Myglar de så är det för att vi låter dem och de skulle inte ha sina jobb om vi inte sett till att de fått dem. Jag tror inte ett skit på att politiker myglar mer än människor i allmänhet. När jag ser mig omkring så är mygel mer regel än undantag numera. Folk har ingen skam i kroppen, utnyttjar systemet till max utan en tanke på att det så småningom kommer att drabba någon annan, någon som förmodligen var i större behov av ett bidrag som någon annan tyckte sig ’ha rätt till’ och ’förtjänade’.

Det är ’svenssonmyglet’, som gemene man sysslar med som det som kostar. Det är det som sätter ribban och normen för hur mycket mygel man kan komma undan med. När nu det har glidit iväg och blivit jävligt mycket mer än t.ex någon extra tjänsteresa att dra av på deklarationen. Den allmänna mygelnivån blivit högre och någon ska ju naturligtvis betala kalaset som småmyglandet kostar. Det kan gott och väl bli du och jag som får ta den smällen genom att våra framtida pensioner skärs ner då skatteintäkterna behövs mer akut på annat håll för att täcka igen hål som bildats för att andra känner efter lite extra och slirar på sjukskrivningen till exempel.

Det är också ’svenssonmyglet’ som är de stora summorna och faktiskt drabbar gemene man hårdare än politikermyglet. Politiker kan visserligen mygla till sig en större summa per skalle men de är så få så det kan inte bli några enorma summor som på något vis skulle påverka medborgarna i någon större utsträckning. I riksdagen är de 349 stycken jämfört mot Sveriges totala befolkning som är 9 486 591 stycken. Som om vi, var och en, myglade till oss och våra barn en hundralapp per år så måste riksdagspolitikerna mygla till sig 2 718 221:- per skalle för att summan ska bli lika stor och jag har svårt att tro att varenda en i riksdagen försnillar nästan tre millar av bara farten sådär.

Dessutom har jag väldigt svårt att tro att vi ’svenssonmyglar’ för en sådan liten summa som 100:- per skalle och år. Svinnet är nog fan så mycket större. Då tänker jag på allt, allt, allt som att glida med resorna i deklarationen, simulera sjukdom någon dag, snatterier, skadegörelser och allt annat som vi ’ickepolitiker’ ställer till med som faktiskt kostar pengar.

Så då är jag tillbaka på vad jag egentligen ville förmedla. För att vi ska kunna åtnjuta den frihet och trygghet som vi i generationer nu vant oss vid så måste vi ta ett eget ansvar för samhällets ekonomi. Vi måste jobba, betala skatt för att öka intäkterna och minska samhällets utgifter genom att inte kräva mer än vad vi absolut behöver. Vi behöver t.ex inte åka söka vård för minsta lilla krämpa för det mesta går över så småningom ändå. Vi behöver inte plocka ut varenda sak vi ’har rätt till’ för de små sakerna gör en stor skillnad för oss alla. Och även om man inte vill säga att ”Arbete ger frihet” för att det påminner om Auswitch så är det jäkligt klart att om vi inte arbetar nog mycket så har vi inte ekonomiska förutsättningar för varken trygghet eller frihet.

Förr var man stolt över att ha ett arbete och det var skamligt att vara arbetslös och ’utanför samhället’. Idag är det nästan fult att inrätta sig i ledet och bli en kugge i det stora maskineriet för man ska vara en unik individ och bejaka sig själv och jaddi jaddi, bla bla men om inte alla drar sitt strå till stacken så fallerar hela stacken och kvar blir… Stackare?

Om fler lät bli att glassa i arbetsför ålder skulle åldringar slippa jobba.