Kalis cyberhem

Jag är lyckligt välsignad med tv-kanalen BBC Entertainment. På den kanalen visas skojsiga program som Top Gear, QI och Come dine with me. Det sistnämnda är den brittiska versionen av ’Halv åtta hos mig’ och även om upplägget är detsamma och speakern är väldigt lik så är deltagarna i England av en helt annan ull än de svenska.

Jag vet inte om det är taktik, för det är ju en del prispengar på spel (£ 1000 ~10 600 sek), men de är så otrevliga och spydiga mot varandra. De anmärker på minsta lilla skitdetalj, grimaserar och hulkar för att demonstrera sitt missnöje över maten, är spydiga och snackar skit om varandra med de övriga deltagarna. Helt sanslöst! De är så oartiga och beter sig så ouppfostrat så själv skulle man aldrig komma i närheten av att bete sig så även om man tyckte att maten var vämjelig. Och detta är britter som ska vara så stela och korrekta?!! Vilket får mig att misstänka att det är utstuderat taktikspel av deltagarna.

Men det är ju ett underhållande tv-program att titta på och intrigerna gör inte det hela mindre intressant. Det fick mig att fundera över ’snällhet’ i största allmänhet. Ofta säger man att när en människa inte är snäll så vittnar det om att hon själv mår dåligt och är olycklig. Men är det verkligen så? Är det inte bara en av alla de ursäkter vi använder för att inte behöva fundera så mycket över sådant vi inte förstår och inte orkar försöka sätta oss in i? Som att vifta bort kritik med att den som kritiserade bara är avundsjuk istället för att faktiskt rannsaka sig själv och se om det inte ändå finns fog för den kritik man fått. Att elaka människor skulle vara olyckliga är nog bara önsketänkande i många fall.

Jag snubblade över ett citat:

Godhet gör förvisso inte människorna lyckligare än lycka gör dem goda.
Walter Savage Landor

… och tänkte att det stämmer nog ganska bra. Jag sticker inte under stol med att jag är en elak jävel som kan tycka att det är väldigt underhållande att jäklas med en del ibland. Om jag jämför mig själv med de som påstår sig vara snälla så tycker jag inte att de verkar lyckligare än jag utan den största skillnaden är nog att jag erkänner att jag kan jäklas ibland enbart för att jag roas av det medan de försöker skylla sitt beteende på den de jäklas med och säger ”Han förtjänade det” eller ”Jag hade inget val”. Bullshit! Man har alltid ett val och väljer man att vara ’osnäll’ mot någon så har man valt det för att man i något läge ansåg att det kändes positivare för en själv än att vara snäll mot den personen. Den riktigt fulaste ursäkten för att ha varit ’osnäll’ är ”Han drev mig till det” (eller ’hon’ naturligtvis). Då har man helt lagt över ansvaret för sitt ’osnälla’ beteende på den andra personen, den som man jäklades med. Det är, förövrigt, en väldigt populär ursäkt bland män som misshandlar sina kvinnor och jag ser inte varför en kvinna skulle komma undan med en sådan ursäkt heller.

Vilket osökt får mig att tänka på kränkningar och mobbing. Det vedertagna förhållningssättet är ofta att det är den som anser sig vara kränkt som har tolkningsföreträde och är den som avgör om en handling är en kränkning eller ej. Detta för att ’mobbarna’ inte ska kunna slå ifrån sig hela tiden och säga att det inte var så de menade eller att den som kände sig kränkt är överkänslig. Det är väl ok om det inte vore för att den värsta typen av mobbare, den riktigt utstuderade, manipulativa typen, själva använder det som verktyg för att kunna hålla sin omgivning i ett järngrepp och få dem att dansa efter sin pipa.

De finns lite överallt, jag tror att alla känner en sådan, typen som gör en kränkning av allt som går dem emot och mobbare av alla som inte stryker dem medhårs. En del invandrare skriker ”RASISM!!” när de inte blir positivt särbehandlade, en del kvinnor ylar ”KÖNSDISKRIMINERING!!” när en man inte gör som de önskar och en del människor gapar och går på om hur illa behandlade de blir i tid och otid utan att alls verka reflektera en sekund över att det finns fler viljor i omgivningen som också måste tillgodoses och fler åsikter som också måste få vädras. Men den som skriker ”MOBBING!!” får per automatik tolkningsföreträde till vad som sagts och skett och kan på så sätt trycka ner andra i skorna och tysta dem ordentligt utan att någon ska få ifrågasätta det minsta lilla. Men vem fan är det som mobbar vem i det läget? Vem är det som diskriminerar vem??

Björn Ranelid är Sveriges mest kränkta människa. Han är mer känd för just detta än sitt författarskap eftersom han inte tål det minsta lilla som han kan uppfatta som kritik innan han går ut i media och berättar hur kränkt han är. Detta har också gjort honom till den driftkucku han är idag… vilket gjort honom till rikskändis så han har ju på sätt och vis lyckats. Men hur hanterar man egentligen de ’ranelidare’ man har i sin omgivning, de som manipulerar människor i sin närhet och får dem att må dåligt genom att anklaga dem för att vara mobbare?

Och till slut kan jag konstatera att många av mina blogginlägg får ett eget liv medan jag skriver dem. Jag började och skulle skriva lite kort om en tv-kanal men det slutade med något helt annat. Detta är anledningen till att jag inte kan twittra. Hur fan ska jag få in detta på 140 tecken??