Kalis cyberhem

Lite irriterad blir jag, på riktigt, på puckoidiotordet ’hen’ och de som envisas med att använda det. Fittfobiska jämställdshetsare som kallar sig feminister tror att kvinnans status ska höjas och skillnaderna mellan män och kvinnor ska suddas bort om man använder ett och samma ord för dem båda. Personligen vill jag inte att skillnader ska suddas ut. Jag tycker att skillnader ska uppmuntras för det främjar självständighet, excentricitet, originalitet som stärker både individen och samhället i stort.

Att byta ut orden ’han’ och ’hon’ mot ’hen’ motverkar allt jag tror på och förmodligen också sitt eget syfte. Historiskt byter man ut ett ord mot ett annat när ursprungsordet har fått en allt för negativ klang. Städerskorna blev lokalvårdare för att ordet ’städerska’ kunde uppfattas nedlåtande efterblivna blev utvecklingsstörda och negrer blev mörkhyade men helst får man inte säga något alls som anspelar på hudfärg för det är kränkande.

Problemet sitter inte i ordet. Lokalvårdarna har varken högre status eller högre lön är städerskorna, utvecklingsstörda anses inte vara smartare än efterblivna och de som har rasistiska åsikter ändrar inte dessa för att en del människor tycker att ordet ’neger’ är stötande. Kommer då kvinnor att få högre status och bli mer jämställda för att de är ’hen’ istället för ’hon’? Nix. Istället så är risken att ordet ’hon’ blir ett skällsord (som en del anser att ordet ’neger’ är) och det skulle bara göra det fulare att vara kvinna än vad det är idag. Att sätta skamstämpel på ett ord och göra det så fult att det måste bytas ut mot ett nytt, ’säkert’ ord kan vara ett stort steg bakåt och sänka den allmänna uppfattningen om kvinnors värde.

Problemet sitter inte i orden utan i huvudet på oss alla och det är där vi måste jobba med dem. När man kan säga ’neger’ utan risk för att någon reagerar negativt har rasismen reducerats till obetydlighet och när man får vara kvinna och en ’hon’ utan att det måste friseras på något sätt för att räknas lika bra som en man och ’han’ så har vi kommit längre i jämställdheten. Målet är inte att sudda bort skillnaderna eller ignorera och glömma bort dem utan det enda hållbara målet måste vara att acceptera varandras olikheter och se möjligheterna i dessa.

Jag känner inte för att hoppa ner i en musgrå zipperall, bli ett könlöst neutrum med stympad personlighet som gör samma saker som alla andra, pratar som alla andra, gillar samma saker som alla andra, äter samma saker som alla andra, har samma åsikter som alla andra, har samma drömmar som alla andra. Jag vill inte att det ska anses vara fult och skamligt att utmärka sig på något vis för att ingen får vara bättre eller sämre än någon annan så att vi måste lägga oss på en så låg nivå som möjligt för att ingen ska känna sig underlägsen och att vi sedan håller en låg, jämn profil i våra musgrå zipperaller i raka, parallella led tills vi dör av kvävd personlighet eller ren och skär leda. Vill du ha det så?

’Hen’ låter som en feg jävel (engelskans ’hen’ = höna ~ kyckling) eller något fä som man skulle vilja plocka, alltså inget positivt. Skulle någon kalla mig ’hen’ skulle jag tycka att det var stötande.

Jag har skurit ner på energirik mat sedan januari. Till lunch tog jag alltid med mig sallad men när det var som kallast så fick jag liksom aldrig riktigt upp värmen när jag inte fick något varm mat så då började jag ta med soppa till lunch istället. Lyckades få med mig en fullkomligt oätlig gazpacho en gång och den äckliga bismaken av kartong och tryckfärg fastnade i gommen och blev kvar i flera dagar. Usch!

Men hur som haver så är det ju varmare nu så jag gick tillbaka till lunchsallad igen. Tack och lov! Egentligen tycker jag inte speciellt mycket om soppor och man är mätt i ungefär fem minuter på soppa. Den enda fördelen är egentligen att den går fortare att stoppa en burk köttsoppa i väskan på morgonen än att snickra ihop en sallad. Men nu är det sallad som gäller igen.

Det minskade energiintaget syns på vågen. Jag har norpat min mors badrumsvåg och på den kan man ange hur lång man är och hur gammal man är så ska den räkna ut en massa saker när man ställer sig på den. Man kan lägga in flera olika personers uppgifter också så det är en riktigt hightec digital historia. När man slår på den så visas först vikten från senaste vägningen så att man kan se att man minskar stadigt i vikt.

Vilket jag gör. När jag ställde mig på vågen idag så visade den 17,1 kg. Beach 2012, here I come! Det är ju trevligt, men lite orolig blev jag eftersom jag skulle lämna blod i dag och då skulle jag minska ytterligare 3% i vikt. För en person som väger 70 kg så motsvarar det 2 liter blod så jag tänkte att jag nog skulle bli väldans yr när jag lämnat blod. Men det gick faktiskt ganska bra. Jag mådde bara fint när jag gick från blodbussen men ute på Rönnskär blåser det en del så jag blev tvungen att ta skydd bakom en plogpinne medan det blåste som värst för att inte blåsa bort.

Så visst finns det en del nackdelar med att vara en ’size zero’ som jag nu är med mina 17,1 kg och ett bmi på 6,1. Men det finns en del fördelar också. Nu kan jag ju låna kläder av andra, t.ex av Kroken för hon väger bara några hekto mindre än jag. Hon är visserligen mycket kortare så hennes långbyxor blir med som cykelbyxor på mig.

Jag känner mig väldigt lyckligt lottad som har tillgång till en avancerad digital våg som ger en exakt vikt på decimalen. Verkligen!

Ett utbrott per vecka för att hålla blodtrycket uppe, låter väl rimligt och hälsosamt? Efter att ha läxat upp Skamligabanken för en vecka sedan så var det SAS tur att få sig en avhyvling idag.

De kriterier jag skulle läsa och förstå var att resa bara kan avbokas om följande kriterier uppfylls: 1. Resan är bokad via SAS hemsida eller via SAS Kundtjänst. 2. Utresan inte sker inom 2 dagar. 3. Resan är bokad för mer än 24 timmar sedan. Alla kriterier uppfylldes.

Amanda ska komma hem över påsklovet och jag bokade en tur- och returresa den 27 februari. Hon skulle flyga hit den 30 mars och hem den 9 april. Nu har hon fått strul med bilen så vi bestämde att hon skulle köra hem den och flyga tillbaka. Jag tvivlade på att vi skulle få något tillbaka om vi avbokade resan upp men jag gick in på SAS hemsida för att se vad som stod. Döm om min förvåning när jag hittade ett formulär (se bilden) där man kunde avboka, enkelt och smidigt. Jag knappade in allt och angav att det var utresan som skulle avbokas och när jag klickade på ’Skicka’ fick jag bekräftat att resan hade avbokats och att SAS skulle kontakta mig inom 24 timmar.

När det hade gått 28 timmar utan att jag fått minsta lilla meddelande från SAS började jag ana oråd. Jag knappade mig in på bokningen på hemsidan för att se att utresan verkligen var avbokad och hittade då inga uppgifter varken utresa eller hemresa. Så jag ringde till SAS för att kolla vad som hade hänt.

Först pratade jag med kundtjänst som hänvisade mig till ett annat nummer. Det gick till återbetalningskontoret tydligen… Där fick jag veta att en tur- och returresa som bokats vid ett och samma tillfälle inte kan avbokas delvis via hemsidan och därför var hela resan avbokad. ”Du fick väl en bekräftelse på att resan blivit avbokad?” frågade kvinnan. Ja, men jag utgick från att det var det jag bockat för som hade avbokats, inte hela jävla resan och om det inte går att avboka bara den ena vägen så varför ända in i helvetet finns de alternativen i formuläret där man avbokar resan då?!! Det kunde inte hon svara på men hon sa att man måste ringa kundtjänst om man vill ändra något i en tur- och returresa. Och varför framgår inte det av hemsidan då?!!

Kvinnan på återbetalningskontoret kunde inte svara på det för hon jobbade ju på återbetalningskontoret och inte på webbkontoret så hon kunde inte svara på vad som stod på hemsidan. Därför kopplade hon mig till webbkontoret. Kvinnan där kunde inte heller säga vad som stod på hemsidan och hon kunde definitivt inte hjälpa mig med det jag ville ha hjälp med – att få tillbaka Amandas hemresa som felaktigt avbokats för det är de i kundtjänst som skulle ha fixat det. Suck! Hon sa i alla fall att hon skulle leta reda på min avbokning för att se vad som blivit fel och när hon hittat den skulle hon höra av sig. Innan 15.00 lovade hon att ringa.

Inte fan ringde hon. Kl. 15.30 ringde jag till kundtjänst igen och nu hade jag många arga ord att säga. Jag fick veta att de skulle höra av sig inom 24 timmar vilket inte skedde. Jag avbokade en utresa men allt avbokas men det framgår inte alls på hemsidan. Sedan får jag sedan veta att det inte går att avboka ena vägen via hemsidan utan man måste ringa kundtjänst så varför ända i helvetet står det inte på hemsidan och varför ända in i samma jävla helvete kan man på hemsidan välja vilken resa man vill avboka när det ändå inte går att avboka annat än hela resan via hemsidan?!! Jävla puckoföretag med dito hemsida!! De har höjt priset som fan på resorna senaste året och höjningen har tydligen kompenserats av en sänkt servicegrad för de ringer ju inte tillbaka som de lovat heller!!

Nu hade jag tydligen fått tag på en nyanställd eller vikarie som ännu inte blivit för bekväm av sig eller trött på sitt jobb för hon ringde runt lite och, vips, så hade vi fått tillbaka Amandas hemresa igen. Så nu är det än en gång bevisat – med vänlighet kan man komma långt men med lite temprament och skarpa ord kan man komma hur långt som helst.

Något man bör undvika att göra är att gå på affären när man är hungrig. Förra veckan skulle jag springa in lite tvärt bara efter jobbet för att köpa yoghurt till Gregory. Jag var tokhungrig och vet att det brukar vara svårt att passera godishyllorna då utan att något helt oförklarligt slinker med av bara farten. Så jag stålsatte mig och begav mig in i butiken fast besluten att inte låta något från godishyllorna följa med ut.

Jag sprang ganska snabbt på vitkål som såldes för en krona kilot. Det var ju billigt och gott är det också så jag plockade med mig den största jag kunde hitta. Jag fiskade också med mig några plommon som jag skulle kunna äta i bilen för jag var ju så vanvettigt hungrig. Sedan fick jag med mig en yoghurt och så var jag klar. Jag gick mot kassorna och kände mig stark. Jag skulle klara detta! Jag var på upploppet och kände inte det minsta lilla sötsug så jag var helt säker på att jag skulle lyckas undvika fällorna.

Sedan hände något men jag har bara vaga minnesbilder av vad. När detta oförklarliga anfall släppte och jag återfick sansen igen fann jag mig själv i bilen på väg hem. I handen hade jag en stor bit chèvre som jag gnagde på. Jag begriper icket hur det gick till. Mycket märkligt. Anden var svag och suget var stark… eller hur man säger.

Butiken i fråga såg nog hur illa det gick för mig och bestämde sig för att vidta åtgärder. Sedan denna händelse har de börjat med salladsbar så man kan plocka sig en liten sallad när man håller på att försmäkta av hunger istället för att få sådana hemska ostblackouter som jag fick.

I söndags kom jag på ett nytt sätt att äta våfflor. Istället för att ha en massa sliskigheter som socker eller sylt på lade jag några skivor hamburgerkött på våfflan och sedan skivade jag chèvre på det. Himmelskt!

Riktigt bra skit!

Min far beställde alltid taxeringskalendern så den har funnits till hands för mig sedan jag bodde hemma. Gregory köper den varje år också så fortfarande finns det en aktuell taxeringskalender i hushållet. I fredags tänkte jag skriva som statusmeddelande på fejjan ”Fredagsmys med taxeringskalendern och läsglasögon” men jag fick en känsla av att det skulle provocera och irritera så jag lät bli.

Sedan började jag fundera på varför jag lät bli. Vad är det med taxeringskalendern som är så provocerande för en del människor? Jag har själv varit så fattig att jag inte kommit med i den under en lång period i mitt liv då jag fram till jag var 27 år inte fick ut mer än 6200:- per månad men inte heller då tyckte jag att det var provocerande, irriterande, skamligt eller jobbigt på några sätt att andra kunde förstå detta genom att jag inte stod med. Nu har jag en hyfsad inkomst och tillsammans har vi en jävligt bra inkomst men jag tycker fortfarande inte att det är jobbigt att andra kan ta se det genom att bläddra i taxeringskalendern.

Så vad är det som upprör med taxeringskalendern egentligen? Jag förstår det ärligt och uppriktigt inte. En jag känner blir skitarg om man nämner att man har taxeringskalendern. Hon tycker att hennes och hennes familjs inkomst inte angår någon annan. Nä, det är mycket som inte angår andra men som de får veta ändå. Ens vikt, t.ex, får andra en hyfsad uppfattning om så snart man visar sig bland folk.

Jag tycker att det kan vara bra att få veta vad andra tjänar. Om jag upptäcker att alla mina kollegor har tio papp mer per år än jag så förstår jag ju att jag har blivit bortprioriterad i löneutvecklingen och jag kan prata med min chef och ta reda på om det är medvetet och vad som krävs av mig för att jag ska få samma lön som de övriga eller om de bara missat mig och då kan jag få retroaktivt en massa pengar. Är det så hemskt? Men det är fult att prata om pengar, faktiskt är det mer naturligt att man dryftar sina avföringsproblem och analfisurer med vänner och kollegor än sin lön. Jag kan inte alls förstå det.

Jag hörde en rolig händelse som utspelade sig på jobbet för en massa år sedan. Två kollegor, A och B, pratade om just detta. Om de talade om för varandra hur mycket de hade i lön så skulle de kunna prata med chefen och få lönen justerad ifall den ena hade oförklarligt mycket lägre än den andra. De är i samma ålder, har jobbat lika länge och med samma saker så de borde ha samma lön. Så de bestämde sig för att berätta för varandra vad de tjänade. Problemet var vem som skulle börja för ingen av dem ville berätta först. Till slut sa A att hon kunde väl börja då så hon berättade hur mycket hon hade i månadslön. Jaha, sa B men inte mer än så. A bad henne då berätta vad hon tjänade, så som överenskommet var. ”Nu vet jag ju vad du tjänar så inte behöver jag berätta vad jag tjänar” svarade B, vände på klacken och lämnade A med lång näsa.

Jag förstår inte varför det ska vara så hysch hysch om löner, inkomst, skulder och förmögenhet. Har man hamnat hos Kronofogden för att man övershoppat prylar och pinaler så kan jag tycka att man visat prov på dåligt omdöme och har ett och annat att skämmas över men det finns andra skäl än bara bristande impulskontroll och prylmani som gör att man kan åka på en betalningsanmärkning. Och lönen har man sällan bestämt själv så vad är det att hymla om? Man kan styra vilket yrke man ska ha till stor del men lönen sätter ju arbetsgivaren.

Jag undrar om mitt oförstånd grundar sig i att jag inte har någon skam i kroppen. Jag skäms varken om jag har låg eller hög inkomst och jag är inte heller avundsjuk på de som har mer än jag. Avundsjuka får en bara att tycka att ens egna situation är sämre än den är.

Modern använder sig av Skandiabanken och skulle logga in på sitt konto med bank-id så som hon gjort många gånger förr. Hon fick en varning om att hennes bank-id går ut om 32 dagar men kunde förnyas om hon klickade på en länk vilket hon gjorde. Där stod att hon skulle ange en fyrsiffrig pinkod för att förnya sitt bank-id men hon minns inte vad hon har för pinkod så hon kontaktade kundtjänst per telefon för att kolla om hon kunde få en ny.

Kvinnan i kundtjänst berättade att en ny kod kunde hon få inom tre bankdagar men i så fall skulle de skicka ett rekat brev per post som hon då skulle vara tvungen att hämta ut personligen på OKQ8 i stan. Hon är i Spanien och kommer att vara där några månader till så det är ju helt omöjligt för henne att få tag på en ny kod på det viset. Om en ny kod skickades ut skulle hon inte ha åtkomsten till internetbanken förrän hon knappat in den nya koden där. Detta ville modern absolut inte.

Modern och kvinnan i kundtjänst dividerade ett tag, modern försökte förmå banken att lösa kodproblemet på annat sätt men kvinnan sa att koden skulle skickas per post och kunde enbart hämtas ut av modern personligen på utlämningsstället. Modern ruttnade då och frågade hur hon skulle gå till väga för att snarast avsluta sina förehavanden på Skamligabanken.

Då fick modern prata med kundtjänstkvinnans chef som kom med ett alldeles ofantligt lite genomtänkt förslag. Eftersom modern inte befann sig i landet och därför inte kunde hämta ut ett rekat brev så föreslog han att hon kunde gå in på ett bankkontor, förslagsvis huvudkontoret i Stockholm, och legitimera sig för att få en kod. Om man jobbar på bank så tror man tydligen att Spanien är en förort till Stockholm…

Modern blev trött på att tjafsa med begåvningsreserven i kundtjänst och avslutade efter att hon klart och tydligt deklarerat att de absolut INTE fick skicka någon ny pin-kod för att hon behövde fortsatt tillgång till sina konton via internet och att hon så snart som möjligt skulle byta bank.

Alles gut? Nix, pix. När hon skulle logga in på banken för att göra klart saker och ting och flytta pengar till andra konton (för att hennes bank-id upphör om 32 dagar) så går det inte att logga in. Idioterna på Skamligabanken har lika fullt förbannat skickat en ny pin-kod trots att hon uttryckligen sagt att de absolut inte fick göra det så hon hade blivit utelåst från sina konton.

Modern sitter där hon sitter och det kostar en hel del att ringa från utlandet och sitta i telefonkö vilket jag inte tycker att hon ska behöva bekosta för att banken har fuckat till det för henne. Så jag ringde kundtjänst och fick tag på en Jonatan som jag förklarade läget för och sa att de fick omedelbart se till att åtgärda sitt misstag så att hon fick tillgång till sina konton igen. Han bad mig vänta i luren och försvann i flera minuter. När han kom tillbaka sa han att modern beställt en ny kod och när hon hämtat ut den så skulle hon kunna logga in på internetbanken igen. Tydligen hade han inte lyssnat ett förbannade dyft på mig när jag förklarat att modern INTE beställt en ny kod utan att de skickade den på eget bevåg och att hon INTE har möjlighet att hämta ut koden. Jag drog de väsentliga delarna av historien igen och han bad mig återigen att vänta.

När han återkom sa han att modern måste ringa själv för att banken kan inte göra något på uppdrag av mig. Och där tog mitt tålamod slut. Jag sa att banken tycker sig tydligen kunna göra saker och ting på eget bevåg och att det är förbannat respektlöst, nonchalant och oprofessionellt av dem att själva bestämma vad kunderna ska och inte ska ha och göra saker helt emot kundens önskan och sedan vägra göra det ogjort och istället lägger ansvaret på kunden och kräver att kunden ska kontakta dem för att be dem rätta till sina jävla misstag. Modern befinner sig utomlands och det är slutet av månaden, att banken stryper hennes tillgång till sina pengar betyder bland annat att hon inte kan betala sitt boende då hon inte kan betala räkningar på internet och då hon är den som lider ekonomisk skada för att banken inte klarar av att utföra sitt jobb så ska hon fan inte behöva betala för den kontakt som banken kräver att hon ska ha med dem för att de ska ordna upp eländet de har ställt till med. Så om de kräver att hon ska prata med dem personligen så får de fan ringa henne och passar inte de galoscherna så får de göra pin-kodfadäsen ogjord medan jag väntade i luren!!

Jonatan lovade att ringa henne på en gång och fick hennes telefonnummer. Jag skrev till modern att banken skulle ringa så att hon skulle ha telefonen redo. Men detta är tydligen banken där de ekonomelever som körde på tentorna jobbar för inte ens ett enkelt telefonsamtal klarades av utan mankemang. Efter ett tag ringde jag upp banken igen och frågade vad de sysslade med. Jonatan påstod att han ringt flera gånger men ibland gick det inte fram några signaler och ibland bröts det. Modern hade testat sin telefon för att se om det var den som strulade men den funkade… Mutter, mutter… Så jag gav Jonatan numret till en annan av hennes mobiler i hopp om att han skulle lyckas ringa något av numren.

Till slut lyckades han prata med modern och tydligen ska papper skickas och skrivas under och förhoppningsvis ska det lösa sig sedan. Att det ska vara så förbannat knepigt! Jag överväger att kolla om jag inte kan bli god man åt min mor. Hon är visserligen inte gaggig eller sjuk på andra sätt men hon är inte på plats och vissa saker skulle gå mycket smidigare om jag hade någon slags fullmakt så jag kunde skriva under dokument i hennes ställe och hämta ut rek från posten åt henne. Jag frågade Gregory vad han visste om att vara god man, hur det går till att bli det osv. Han berättade att han skriver en del intyg på att personer behöver en god man så jag frågade om han inte kunde skriva ett sådant intyg på modern. Han sa att det inte går för hon är ju inte sjuk på några vis. Jag förklarade varför jag tycker att det skulle vara bra om jag var hennes gode man och jag fick nästan med Gregory på den idén men han skulle kolla upp om han kunde hamna i blåsväder för en sådan sak.

Så länge jag inte är god man så får jag försöka uppnå samma resultat genom att vara en ond kvinna… och det verkar ju inte vara en helt hopplös metod.

Gudars, så fyndig titel!! Om man har känt till Timothy sedan han var liten, vill säga. Amanda kunde inte säga hans namn när de var små så han hette Toytoy i många år och en del kallar honom det fortfarande ibland. Kroken kunde inte heller säga hans namn men hon sa Dumdum istället. Jag misstänker att Amanda hade ett finger med i det ’smeknamnet’ också…

Jag vet inte om det har att göra med att Skellefteå är en småstad i Norrland med alla de stereotypiska associationer det kan ge men de allra flesta här ser till att skaffa körkort så fort som möjligt. Det är nästan bara tre kategorier av människor som inte har körkort här – de som inte har åldern inne, de som haft kortet men förlorat det (dvs. fylltrattar och blyfötter) och de efterblivna som inte klarar av att ta körkort. Jag var ganska sen med att ta körkort, hela 22 år fyllda innan jag fick tummen ur till min mors stora lättnad. Hon ville väl inte att folk skulle tro att jag var efterbliven 😀

Vi har lovat barnen att de ska få en bil när de tar körkort och idag tog Timothy lappen! Redan i helgen köpte vi hans bil. En grafitgrå BMW 530 ville han ha så det fick han, och idag kom han hem och hämtade den. Jag satte på en rosett men jag tror inte riktigt att det uppskattades för den åkte loss ganska omgående. Just nu är han ute på vägarna för första gången helt ensam i en alldeles egen bil. Jag skulle tro att han är rätt nöjd med livet just nu.

Toytoys toy

Konstpirationsteoretikern i mig vaknade till och gav mig en ordentlig bitch slap med insiktens flathand idag.

Jag hörde på radion att väljarförtroendet för Stefan Löfven ökar i rasande takt. Så jag började fundera över Löfven. Jag kan inte komma på en enda sak han sagt eller gjort. Jag kan inte ens beskriva hur människan ser ut. Vad är det då som gör att förtroendet för honom ökar som om han vore politikens Jesu Krist, nedsänd att frälsa människorna från ondo?

Jag gjorde en liten miniundersökning på jobbet och ingen kunde komma på något han gjort eller sagt eller ens beskriva honom. Han verkar ha gjort ett rätt beige och intetsägande intryck men ändå är alla så positiva till honom. Varför?

Jo, det ska jag berätta och minns sedan var ni fick veta detta först! Jag tror att Löfven var planerad som partiordförande redan ifjol men partiet insåg att de inte skulle lyckas röra om i grytan och vinna några väljare med en sådan beige person som Löfven som galjonsfigur. Så istället gav de tjänsten till ett riktigt rikspucko med hitlermustach och en rent allmänt osympatisk uppsyn – Juholt.

Saker och ting gick som det gick, Juholt fick extremt mycket kritik från alla håll och var till slut tvungen att lämna sin tjänst. Då stoppade de in Löfven och med Juholt färskt i minne så tycker naturligtvis alla att han är så otroligt bra eftersom han per automatik jämförs med katastrofen som var partiledare innan. Men Löfven hade knappast blivit så populär så snabbt om inte Juholt först ’banat väg’ för denna popularitet genom att vara ett rikssvin.

Så jag tror inte att Juholt egentligen var på riktigt. Jag tror (eller konspirationsteoretikern i mig tror) att Juholt var en PR-kampanj av sossarna, ett jävla genialiskt PR-trick som jag tror kommer att hjälpa dem att vinna nästa val.

Minns var ni läste om detta först, gott folk!

Jag sökte ett foto igår så jag rotade genom de foton jag lagt ut på nätet. Det är enklare att hitta något där eftersom de 35 000 foton jag har på datorn inte har filnamn som berättar något om vad eller vem de föreställer. Jag lade ut några foton på våra katter för snart tre år sedan och någon, som jag inte känner, kommenterade dessa foton med ”Jag känner en jägare…”

Jag blev irriterad då för vad är det för jävla kommentar egentligen? Hon tyckte säker att hon var skitrolig och fyndig för en del verkar ju anse att man visar prov på osedvanligt stort skämtlynne om man visar liten eller ingen respekt för ett kattliv. Jag roas inte riktigt av den typen av humor. Jag svarade då att jag också kände till en jägare en gång, att jag hoppas att ingen gräver upp golvet i min källare och avslutade med en djävulssmiley >:-> Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det.

Igår såg jag kommentaren igen och ruttnade till ordentligt igen. Jävla puckokommentar från en person som dessutom inte känner mig eller vet hur jag skulle reagera på ett sådant ’skämt’. Nu ångrar jag att jag inte ’skämtade’ tillbaka och kommenterade foto på hennes barn med ”Jag känner en barnamördare…” eller ett foto på henne själv med ”Jag känner en plastikkirurg…” eller åtminstone svarade på hennes kommentar med ”Grattis till din enda bekant. Om du vill ha möjlighet att skaffa fler vänner så känner jag en beteendeterapeut…”

Jag lyssnar en hel del på radio på jobbet. Igår lyssnade jag på Radio1 och där Eva Rusz relationsprogram. Hon är psykolog och kognitiv beteendeterapeut och borde ha koll på den psykiatriska nomenklaturen och kunna hantera den på ett adekvat sätt. Därför stör det mig som fan att hon uppenbarligen inte kan böja ordet ’trauma’;

Det heter;

”Jag har varit med om ett trauma”
”Jag har varit med om flera trauman”
”Jag har varit med om det traumat”

men vår psykologexprätt böjer ordet

”Jag har varit med om ett traumata”
”Jag har varit med om flera traumatan”
”Jag har varit med om det traumata”

Hon har alltså jagt till en extra och totalt onödig stavelse. Att en som är psykolog och kognitiv psykoterapeut inte kan hantera ordet ’trauma’ ger inte ett speciellt professionellt intryck. Den som vill höra detta kan klicka på denna länk och ganska prick åtta minuter in i klippet börjar misshandeln av ordet ’trauma’.

En del personer vill göra sig märkvärdiga och ge sken av att vara snäppet kunnigare och mer belästa än andra genom att använda avancerade ord eller krångla till de ’vanliga’ orden. Grinchen är en sådan människa och istället för ’kapacitet’ sa han ’kapacivitet’. Jag frågade honom varför han sa så och om han inte visste att det heter ’kapacitet’. Han svarade att visst visste han det men han tyckte att ’kapacivitet’ lär märkvärdigare. Det finns inget sådant ord så jag tycker att det låter puckat.

Gregorys ex-fling Majros använder ibland också ord hon inte riktigt förstår och resultatet blir rätt roligt. En av gångerna hon ondgjorde sig över dumma, dumma mig sa hon till Gregory ”Jag är inte berättigad till allt skit”. Hmm… ordet ’berättigad’ har en positiv klang och indikerar att det handlar om något önskvärt. Hon menade förmodligen att hon tyckte att hon fick orättvis mycket skit men som hon formulerade sig så lät det som om hon hade varit glad om hon fick ännu mer.

Detta får mig osökt att tänka på en annan karraktär som försökte dölja sin okunnighet genom att svänga sig med ord och uttryck hon inte begrep. Hedvig i ’Från A till Ö’. Dock avslöjade hon sig genom att hennes näsa växte när hon ljög och påstod sig veta var orden och uttrycken betydde.