Kalis cyberhem

Jag diskuterade en känslig fråga med en väninna idag – att skaffa barn när man inte försörjer sig själv. Jag gjorde det, jag var arbetslös och levde på bidrag när jag fick mina två första barn. När Timothy var kring ett år hade jag insett att mitt liv inte såg speciellt ljust ut. Jag hade ingen vettig gymnasieutbildning (den jag hade gav ingen behörighet till studier och jobb fanns inte), jag hade ingen större lust att vända hamburgare, torka gamlingar i röven, moppa golv eller något sådant, trasig rygg hade jag så jag hade säkert kunnat gnälla mig till sjukskrivning och leva på det men det kändes så jäkla hopplöst att måsta vända på varenda krona hela, hela, hela tiden och aldrig ha råd med något. Min dröm var att kunna köpa det jag behövde under en månad, inget lyxliv utan bara det jag behövde, och ändå ha pengar kvar i slutet av månaden. Så det fanns bara en sak att göra – plugga. Utan utbildning skulle jag inte kunna få ett jobb jag trivdes med eller som genererade så mycket pengar att jag kunde leva som jag ville.

Samma höst började jag plugga. Hade jag inte haft barn hade jag förmodligen inte tagit mig i kragen, i alla fall inte då. Nu blev jag inte civilingenjör som jag hade tänkt men jag har en årsinkomst på drygt 350 000. Ingen förmögenhet men jag har nått precis dit jag ville – jag kan köpa det jag behöver utan att behöva titta på varenda prislapp, räkna i huvudet på affären så att jag inte plockar på mig mer än jag har pengar att betala etc. och jag har inte ett enda bidrag… förutom barnbidraget. Frågan är var jag hade varit idag om jag inte fått barn. Hade jag alls tagit mig i kragen? Kanske hade jag aldrig gjort det utan spunnit vidare på min trasiga rygg, utvecklat diverse andra mystiska symtom och så småningom fått något diskutabel diagnos som garanterat mig sjukpeng livet ut.

Barn är ingen rättighet att ha, det har vi hört till leda men det är sant. Med barn följer ansvar och ordet ansvar innefattar så mycket. Att ha någorlunda ordentligt städat omkring sig, att klara av att laga ett antal maträtter så att barnet får någon form av variation, att orka kliva upp ur sängen på morgnarna och ta sig i säng i rimlig tid på kvällarna så att barnet får några vettiga rutiner, att inte ha alkohol-, narkotika- eller tablettmissbruk, att vara någorlunda psykiskt stabil och helt enkelt kapabel om att ta ansvar för sig själv först och främst. Först när man kan ta ansvar för sig själv tycker jag att det är lämpligt att fundera på att skaffa en till varelse att ta ansvar för för jag tycker inte ens att man ska ha hund eller katt om man inte klarar av att ta ansvar för sig själv.

I ansvarsbiten ingår det ekonomiska ansvaret och då må man vara hur kall och okänslig som helst men pengar är de facto något som man behöver om man ska kunna ta hand om sig själv och andra. Man behöver inte ett övermått men när det finns för lite, så lite att man måste få pengar från andra i form av bidrag, som det blir ett problem och man, per definition, inte klarar av att ta fullt ansvar för sig själv. Högt upp på listan i Floskeltoppen ligger åsikten ”Ett barn behöver kärlek först och främst, inte pengar”. Kärlek gör inte barnet varmt om fötterna en kall vinterdag, kärlek mättar inte magen och hur jävla kärleksfullt är det att inte skapa de optimala förutsättningarna för sitt barn? Att förvägra sitt barn en ekonomisk stabilitet och trygghet för att man själv tycker att det är mysigt att gå hemma och ’uppfostra sitt barn med kärlek’? Vad har man för människosyn rent generellt om man själv vägrar ta det ekonomiska föräldraansvaret för sina barn utan istället helt fräckt lämpar över det på sina medmänniskor som ’är dumma nog’ att arbeta för brödfödan och betala skatt?

Det är så jävla blåögt att tro att man kan leva på kärlek och omtanke, det kanske funkar i Ankeborg eller någon annan disneystad men här i den verkliga världen där vi andra bor är jag inte så jäkla intresserad av att mina surt förvärvade pengar som jag lägger i skatt ska gå till någon birkenstockplyschflummare för att denne har tänkt uppfostra sina barn med enbart kärlek utan att ta ekonomiskt ansvar för dem. Bidragen är till för att personer som har det svårt TILLFÄLLIGT ska få den hjälp de behöver TILLFÄLLIGT för att ta sig på fötter igen och kunna ta ansvar för sig själv och de sina och gå vidare i livet som en produktiv medborgare eller för de som faktiskt saknar förmåga att bidra till samhället. Om flera personer bestämmer sig för att försörjd av sina medmänniskor, dvs. leva på bidrag så raserar de hela vårt välfärdssamhälle, de förstör för oss andra som åtminstone försöker.

Normala människor diskuterar om de alls ska skaffa barn med den som de ska dela ansvaret med men jag vet ingen samhällssnyltare som pratar med skattebetalarna innan de börjar avla ungar. Det är respektlöst mot både de egna barnen och vittnar om en jävligt tråkig människosyn när man tycker sig ’ha rätt’ att leva på bidrag. Jag gjorde precis så, jag skaffade barn utan att ha förmåga att försörja mig själv. Det var jävligt fel! Jag gjorde om och gjorde rätt!

Dessutom får barn till arbetande föräldrar mer tid på dagis. Det har visat sig att barn som är på dagis klarar sig bättre från att få en del psykiska besvär som sociala fobier etc. och de får en högre social kompetens än andra barn. Således kommer de att klara sig bättre och må bättre som vuxna. Om nu någon känner sig jävligt kränkt av det jag skrivit och tycker rent allmänt att jag är en jäkla idiot som uttrycker mig så här klumpigt och opassande så jag kan försvara det med att min mor var hemmafru så jag har inte gått en dag på dagis så jag är väl skadad av det 😛