Kalis cyberhem

Egentligen har jag inte så mycket att säga om dokusåpan i sig. Visst, tv lyckades gräva fram de största originalen som rör sig kring dansbanan, de flesta av dem kommer inte ens från Täfteå men skit samma, de klippte ihop så det blev ’bra tv’ i alla fall. Täfteåbor och besökare av dansbanan framstår som töntiga, kärlekstörstande, bekräftelsekåta lantisar med sociala handikapp. Ett resultat av lång och ihärdig inavel spekuleras det om i bloggar och på internetforum. Det var väl ungefär vad jag hade förväntat mig att det skulle bli av det hela.

Förr var det ’bra underhållning’ när skådespelare spökade ut sig, spelade onyktra, korkade, fula, tappade byxorna och halkade på bananskal. Nu är ’bra underhållning när man tar en någorlunda vanlig människa, lite naiv kanske men i stort sett vanlig, med drömmar och förhoppningar om att hitta kärleken, bli berömt, vinna pengar etc. och sedan krossar men de drömmarna och ser till att människan skämmer ut sig fullständigt i nationell tv. Alternativt kan man trycka upp kameran i en ful, tjock eller mentalt handikappad människas ansikte och bara filma. Tittarna kommer att skratta åt det också. Lyteskomik blir aldrig omodernt.

’Bra tv’ är tydligen synonymt med någon slags förnedrings-tv numera. Villa Medusa, Robinson, Ensam mamma söker, Baren, Bonde söker fru, Dating in the dark, Farmen, Big brother, Paradise hotel, Idol, Ullared, Färjan etc, listan kan göras löjligt lång men konceptet är detsamma – visa ’vanliga’ människor i situationer där de är utsatta på ett eller annat sätt och luras eller tvingas till att blotta sina sämre sidor, sina svaga sidor och riskerar att göra sig till åtlöje och produktionsbolagen hoppas på att de gör det. Om de inte gör det så fyller produktionsbolaget på med alkohol, ser till att de blir utröstade, klipper ihop så att det blir ’bra tv’ eller skiter i att sända klippen med dem helt enkelt.

Jag tror att denna typ av tv-program lockar människor som vill se konstiga människor, människor som gör bort sig, skämmer ut sig, beter sig illa så att de (tittarna) kan skratta åt dem, håna dem tillsammans med andra och innerst inne känna att då det bevisligen finns privatpersoner som är som de i dokusåporna på tv så är de själva väldigt normala och vettiga människor. Men vad är det som händer när tittarna sviker? Vill inte tittarna längre få bekräftelse på att de är förhållandevis normala och vettiga?

Det finns inget som fascinerar en människa så mycket som hon själv. Vi funkar på det viset, det ligger i vår natur och är medfött. Ofta anses det vara en ’ful’ egenskap, man vill inte vara egocentriker men vi är det… allihopa. En del är bättre på att dölja det än andra men tvivla icket en sekund på att alla är det. Sätt en spegel framför ansiktet på en bebis och de kan med förtjusning granska sig själva hur länge som helst men med tiden och åldern lär de sig att det inte anses vara fint att spegla sig själva, prata om sig själva eller ge uttryck för sin egoism på andra sätt så de lär sig att dölja det för sin omgivning och ibland också förneka det för sig själva.

Vi är först och främst intresserad av vår egen person. I andra hand intresserar vi oss för personer i vår omedelbara omgivning och intresset blir svalare ju längre bort personerna kommer ifrån oss. Media känner till detta och utnyttjar det till fullo. Rubriker som ”Din trötthet kan vara dold sjukdom! Testa själv här” säljer medan rubriken ”Urinvånare i Nya Zeeland kan ha dold sjukdom!” inte intresserar lika mycket… om man inte är maori förstås.

Så om vi fascineras av dokusåpor och medverkarna som gör bort sig, är kufar, saknar självkritik, svinar i fyllan (och nyktra också för den delen), vad säger det då om oss själva? Jag tror att en obehaglig känsla börjar krypa i tittarna så småningom. De vill inte se för att de känner obehag inför något de inte vill kännas vid. Är vi ens medvetna om att vi väljer att inte se när det blir för påtagligt att vi känner igen oss själva i dem vi skrattar åt?

Jag ser inte dokusåpor alls utom den från Täfteå då eftersom jag bor i närheten och första uttagningen till Idol. Jag sjunger så pass illa att jag absolut inte frivilligt skulle sjunga så någon annan hörde. Åtminstone inte i nyktert tillstånd. Knappt ens i onyktert tillstånd. Jag känner igen mig i de självkritiksbefriade stackare som kommer till uttagningarna med popidol-drömmar och fulla av självförtroende trots att de är fullständigt tondöva. Jag har dock aldrig haft några långtgående artistdrömmar.

En facebookkompis ifrågasatte alla deltävlingar i Melodifestivalen och tyckte att det räcker med att man har en röstning och skickar den som vinner. Jag kommenterade det och skrev att det är som när barnen tjatar. Om de upprepar frågan tillräckligt många gånger så kommer föräldrarna att till slut ge ett svar som de egentligen inte ville ge. Om vi röstar tillräckligt många gånger så kommer folket till slut att skicka någon som de egentligen inte ville skicka till ESC.

Jag roade mig också med att göra lite statistik över hur det sett ut för Sveriges bidrag sedan detta med deltävlingarna började 2002. Sedan tramset med deltävlingar började så har det bara gått utför för Sverige i Eurovision song contest. Lite siffror på det…

Före 2002
Topp 10: 29 av 41 gånger, dvs. 71% av gångerna
Snittplacering: 8:de plats.

2002 och senare
Topp 10: 4 av 9 gånger, dvs. 44% av gångerna
Snittplacering: 14:de plats

Eftersom det i begynnelsen av tävlingen var färre antal deltagare så ger siffrorna inte en korrekt bild av sanningen. Percentilen, alltså hur stor del av startfältet som har fått en bättre placering, säger mer

Snittpercentil före 2002: 45
Snittpercentil efter deltävlingarna började: 57

Så efter deltävlingarna började så ligger vi i snitt sämre än nästan två tredjedelar av alla deltagare medan vi innan dess i snitt låg bland den bättre halvan. Ifjol fick Sverige inte ens vara med eftersom melodin inte kvalade in till stora tävlingen. Hm…

Jag ser aldrig Melodifestivalen eller ESC längre för att det är för dålig musik. Man behöver inte se det heller, man kan hänga med på löpsedlarna om man är nyfiken. Jag väljer att hänga med i Jontas schlagermassaker istället. Den är oslagbar 😀

Här är en tabell över alla Sveriges bidrag genom tiderna och hur de placerade sig i ESC.