Kalis cyberhem

I flera år han jag tvingats kissa intill en vägg med bajs på inne på ica maxi. I flera år har jag riskerat att få okända människors avföring på mig när jag ska ta papper för att torka mig. I flera år har jag lidit av detta snusk som ingen gjorde något åt. Så gjorde jag något åt saken själv. Jag frälste världen från exkrementerna som under årens lopp har etsat sig fast i väggen. Jag riskerade min egen hälsa för att befria världen från dessa fekalier, denna vidriga feces, lort, träck, dynga, spillning, bajs, skit som gettt toabesökarna stor vånda och ångest under alla dessa år. Jag gjorde det! Jag såg terrorn i vitögat och besegrade den! Vi är fria!! ÄNTLIGEN!!

Men tre veckor efter mitt heroiska hjältedåd… Vad är det som händer?! Mitt verk är förstört. Beviset, resultatet, den oskuldsfullt vita färg som vägen hade, den färg som symboliserar min kamp mot en mångårig toatyrann, är borta. De jävlarna har målat om på toaletterna…

De jävlarna har målat om på toaletterna!! Jag lovar att de har planerat detta länge och inte fick jag veta något om detta innan jag skrubbade någon annans tarminnehåll med mina bara händer (och en löjligt stor mängd skithuspapper) från väggen!

Jag känner mig djupt kränkt. Tillintetgjort. Min plats i historien som ’Kali – den hjältemodiga bajsskrubbaren’ är för evigt utsuddad av en grå väggfärg. Hur ska jag gå vidare efter detta? Hur kan man gå vidare efter detta??

Resten av kvällen ska jag tröstäta en förpackning Ben & Jerrys och lyssna på Queen.