Kalis cyberhem

Jack the Ripper, Gavrilo Princip, Helge Fossmo, Ted Kaczynski, Jackie Arklöv, John Wayne Gacy, Ted Bundy. Tim McVeigh, Charles Manson, Thomas Quick, Tommy Zethraeus, Herman Mudget, John Ausonius, Jeffrey Dahmer, Juha Valjakkala etc.

De flesta känner igen namnen och vet att de på ett eller annat sätt sett till att människor mördats, antingen genom att själva göra det eller förmå andra att göra det. Ja, ja Quick är väl inte helt utredd men han har dömts för mord i alla fall… Men hur många kan rabbla upp lika många offer på rak arm? Ärligt talat så kunde jag inte komma på namnet på ett enda offer så här spontant. De som egentligen borde bli ihågkomna, offren, glöms bort medan mördaren finns kvar i folks minnen. Inte mycket rättvisa i det egentligen. Varför blir det så? Är det för att media basunar ut namn och bild på mördarna för att få sälja nummer och tjäna pengar? Vet inte för jag tycker att offrens ansikten och namn kavlas ut ganska intensivt medan det är aktuellt också. Är det vår ”gam-mentalitet” som ligger bakom? Jag skulle nog satsa min sista slant på det.

Samma gam-mentalitet som gör att människor saktar ner när de passerar vraken från en nyligt inträffad trafikolycka men de vågar inte stanna. De vill se… men vågar inte bli delaktiga. Satt själv fast i en bil i ca 45 minuter efter jag voltat ner i diket en natt. Lyset inne i bilen hade jag på och det syntes säkert att någon fanns i bilen. Många saktade ner, någon stannade och glodde en stund, men alla körde vidare när de tittat sin gam-mentalitet mätta. Inte är jag bättre än någon annan heller. Jag saktar ner och glor, är mannen i bilen så skyller på att han är läkare och skyldig att stanna om läkarhjälp skulle behövas men egentligen så är jag mer nyfiken är tjänstvillig.

Vi vill se blod, vi vill veta mer om mördare. Offren glömmer vi för det är mördaren som är intressant. Tänkte igår på om jag hade varit offret. Inte hade jag velat att andra lagt sin energi på att ta reda på mer om gärningsmannen och minnas denne medan jag glöms bort inom kort. Gärningsmannen har ju inte gjort något för att förtjäna att bli ihågkommen, tvärt om så borde förövaren egentligen få ”the silent treatment” och bli socialt mördad av resten av samhället. Bara ignoreras och försvinna som om han eller hon aldrig funnits. Visst blir de straffade av samhället men de får ju en slags kändisstatus också. Istället är det offret som glöms bort. Det är surt…

… eller i alla fall dejtingträsket. Jag undrar om jag ska skriva en bok och fylla den med… hm… ”intressanta” små dialoger man har i dejtingträsket. En annan bloggare, hon jag skrev om 6/1, har tänkt samma tanke. Den senaste i raden av ”tappra män i dejtingträsket”, som jag kanske skulle kalla min bok är denna;

Han:
wooooooooow … min 11 inches svart kuk hårt på grund av dina bilderok …

Jag:
Aj, då… fick du kallbrand i penis av bilderna??

Han:
do you speak english..im aldyani im from chicago but im in sweden right now
i love your big boobs so much..i wish that i can slide my huge cock between them while you are licking the top of my cock

Jag:
Nä, bara svenska och rövarspråket,
I dodinona dodrorömommomarör, popapoppopnonubobbob!

Han:
va

Jag:
Rövarspråket…

Han:
kan vi chatta??

Jag:
Jag tycker att du ska söka vård för din gangrän i första hand istället för att chatta nu. Du förstår om du inte får antibiotika så snart som möjligt kan snoppan trilla av och då måste man sitta och kissa vilket är fruktansvärt omanligt för att inte tala om omöjligt i en pissoar på krogen.

Han:
: (

Och sedan antar jag att han hastade iväg till närmaste akutmottagning. Jag hoppas att han fick vård innan han drabbats av blodförgiftning…