Kalis cyberhem

… säger en del människor om sig själva. Vad grundar man det på? Jag menar att det är ju lätt att skriva att man är lång om man är över ett visst antal centimetrar, att man är överviktig om man väger över ett visst antal kilon, att man är intelligent om man haft en viss akademisk framgång för allt det där går ju mäta med relativt enkla medel men snäll och omtänksam?? Enligt vem? Enligt sig själv? Jag tror att de allra flesta anser sig själva vara snälla och empatiska. Finns det ens någon som skulle beskriva sig själv som en elak och egoistisk? Jag tvivlar på det. I de fall en person tycker sig ha varit annat än snäll och omtänksam så tycker nog personen själv att det var befogat, att den som personen inte var snäll mot hade gjort eller sagt något för att förtjäna ett mindre snällt bemötande.

Det finns säkert många som skriver att de är snälla och omtänksamma för att andra har sagt att de är det. Vilka har sagt det då? Familjemedlemmar, vänner och bekanta mest troligt. Alla skulle nog beskriva sina vänner som snälla för annars skulle de väl knappast vara fortsätta vara vänner med dem eller hur? Jag lovar att Hitler hade fler omkring sig som ärligen tyckte att han var både snäll och omtänksam än vad många av oss andra har men ändå är det inte den uppfattningen den absolut största delen av människorna som levt under och efter 40-talet har om honom. Men jag lovar att det var fler som sa till Hitler att de tyckte att han var snäll an vad det var som sa till honom att han inte var fullt så snäll. För det är en annan aspekt – man säger hellre till någon att man tycker att de är snälla för tycker man inte det så säger man oftast ingenting alls. Inte direkt till den personen i alla fall men ofta till någon annan om den personen. Så om personen i fråga aldrig får höra skvallervägen vad som sagts så får han eller hon aldrig veta att andra uppfattar honom eller henne som annat än snäll.

Snäll och omtänksam är ju också högst subjektivt. Den person som någon uppfattar som snäll och omtänksam kan en annan person uppfatta som flat och lättmanipulerad. Så det är ju egentligen inte så fiffigt att skriva att man är det då det är en bedömningsfråga för den som eventuellt kommer att lära känna en. Lika fånigt som att skriva att man är sexig – det som någon kan uppfatta som sexigt och upphetsande kan för en annan person vara billigt och avtändande. Ungefär som att skriva ”Jag har kläder i fina färger” – jo visst, om man gillar brunt och grått men för en som ogillar det blir det precis det omvända.

Någon som hänger med i resonemanget? Jag drar öronen åt mig när jag ser ”snäll och omtänksam” för det känns som om det är något som personen bestämt sig för att vara. Typ ”Jag är snäll och omtänksam minsann och om någon uppfattar mig på annat sätt så är det för att han eller hon är det motsatta. Alltså jag är snäll och omtänksam och den som säger något annan är dum”. Osar lite ”offermänniska”, ni vet en sådan som inte kan se sin egen roll i mellanmänskliga relationer som går snett utan tänker ”Jag har inte gjort någon annan något ont för jag är ju snäll och omtänksam så varför är alla så dumma mot mig??”.

Vilket helt osökt får mig in på kvinligt och manligt sätt att tycka illa om någon. Detta kommer att bli ett långt blogginlägg… Kvinnor (tycker jag) har en tendens att bli ”offermänniskor” när de hamnar i någon form av bråk. De talar om hur kränkta de blivit av den andra, hur dåligt de mår över de inträffade, hur orättvist de blivit behandlade och hur mycket oförtjänt skit de fått. Och vad är syftet med det jolmandet då? Att få andras sympatier, vända andra mot anagonisten och i bästa fall om de lyckas ge anatagonisten dåligt samvete och be om ursäkt för sitt beteende. Det är mer troligt (enligt mig) att en kvinna försvarar sig med att säga ”När du säger så där så får du mig att bli ledsen och må dåligt” medan en karl mer troligt (enligt mig) skulle säga ”När du säger så där har du fel i sak”. En karl skuldbelägger inte eller försöker ge den andra dåligt samvete utan säger helt enkelt ”Du är en idiot!”

Ta ett simpelt exempel som när tonåringarna kommer hem och luktar sprit. Mamman drar på sig sin mest ledsna och bekymrade min och säger ”Jag är sååååå besviken på dig! Efter allt jag gjort för dig så är detta tacken?! Har jag inte ställt upp och skjutsat, har jag inte… blablabla yaddiyaddi etc. och detta är hur då återgäldar allt jag gjort för dig?!!” och så klämmer hon fram en tår. Sedan kommer hon att ta upp detta tillfälle i helt andra situationer när det blir en intressekonflikt mellan henne och tonåringen för att tonåringen återigen ska känna samma styng av dåligt samvete och bli mer medgörlig i just den situationen. Pappan däremot ser arg ut och skriker ”Dumfan!! Du får inte köra moppen resten av terminen!” och sedan är det klart.

Så vad är då kontentan av detta onödigt långa blogginlägg? Tja, jag vet inte riktigt men när jag läser det igen så verkar det som att snäll och omtänksam blivit synonymt med manipulativt offerbeteende. Kanske är det så i vissa fall.