Kalis cyberhem

I dejtingträsket kom jag i kontakt med en man i 40-årsåldern för typ fem dagar sedan. Vi har skickat några meddelanden mellan varandra. Han har berättat om sina ex och kvinnor han träffat via nätet som alla förlett honom och varit konstiga och oärliga, om vad han har för önskemål i livet. Jag har berättat om mina intressen, mina jobb. Vi har utbytt en del anekdoter… typ. Inget gulligullande eller så alls. Nu skickar han ett meddelande där han säger att han är kär i mig, att han vill flytta hit, gifta sig med mig, bli som en far för mina barn och att vi ska bli gamla tillsammans. OK…?

Har sett sådant förr. Några meddelanden utbyts och så tror man att det är kärlek. Jag kanske var otrevlig och kall men jag skrev till karln att han inte kan vara kär i mig för han känner mig inte alls. Han är förmodligen kär i kärleken, i illusionen av mig som han har byggt upp. Skulle vi inleda ett förhållande så skulle han förmodligen bli bränd men inte av mig utan av sig själv för att jag skulle inte kunna mäta mig med den fantasiversion av mig som han har skapat. Han skulle tycka att jag inte alls var den jag utgett mig för att vara och så skulle jag bli ett av de ex och de kvinnor han träffat via nätet som han pratar om sedan med nya kontakter han hittat. Jag skrev att jag inte har några djupare känslor för honom alls och att det nog kommer att dröja lång tid innan jag ärligen kan säga att jag är kär i någon igen. Intresserad, nyfiken kan jag bli. Visst är det trevligt att känna den kittlande känslan i magen när man är betuttad men kär känns väldigt avlägset.

Jag kan förstå varför det blir så, varför man tror att man är kär. Många vill hitta den rätta, vill hitta kärleken. Det är ju så det ska vara – man ska vara två. Det är bara att slå på tv’n så matas vi med den normen i alla filmer och serier. Inte konstigt att man hoppas på att få träffa den som är ämnad för just en själv, ens tvillingsjäl, så när man stöter på någon som inte har några uppenbara ”fel” så lurar man sig själv att detta är den rätta.

Men den andra ytterligheten då? De som skickar ”Hej! Vad gör du?” och i bästa fall ett par meddelanden till innan de frågar om de får komma på besök och knulla lite. Vad handlar det om? Är de för slöa för att runka eller? Känns som de ser en som ett sexhjälpmedel och jag blir bara irriterad. För nio år sedan hade jag mitt sista one-night-stand och har lovat mig själv att aldrig göra något sådant igen. Ensamheten blir bara ännu mera påtaglig efteråt, tomrummet ännu större.