Kalis cyberhem

Fy fan vad jag är less på min tillvaro just nu. Jag är en slav. Min uppgift är att serva, behaga, stötta och vara ett verktyg för andra. Uppmuntran är för de som gör sådant de inte behöver göra men av mig krävs det så jag blir utan. Lust och glädje är begrepp som inte finns längre. Andras behov i första hand, mina eventuellt sen. Jag är så trött. Barnen förstår mig inte och det hade jag inte väntat heller. De är ju mina barn och jag finns till för dem. Jag får inte mycket förståelse från Gregory heller men det handlar snarare om att han inte vill förstå. Jag finns till för min familj men vem finns till för mig?

En av utskällningarna jag fick på jobbet har spårat ur. Någon kritiserade mig och jag bemötte kritiken. Därmed ansåg jag att det hela var utagerat. Det ansåg inte andra. Någon klagade hos Chefen men jag vet inte om det var mig personligen de klagade på eller om de klagade allmänt över att saker och ting inte blev gjorda. Hur som helst så kvittar det för Chefen är inte inte helt tappad bakom en vagn och jag är säker på att han inte skulle ta deras gnäll på allvar om de påstod att jag inte gjorde vad jag ska. Andra på jobbet, som länge har haft ett ont öga till Någon, har nu drivit detta vidare och försöker få mig att dra in facket i det hela. De säger att jag är mobbad (????) och att ”ledningen måste vidta åtgärder” mot Någon. Ryktena viner runt öronen på mig, ”Någon har sagt ditten och datten om dig”, ”Någon har spridit ut det och det om dig” men jag har jäkligt svårt för att tro på ens hälften av det hela. Jag tror att det enbart handlar om att den ena sidan försöker hetsa mig mot den andra sidan så att de båda sidorna få ha sin strid. Jag har inte tänkt vara föremål för något slags vendetta som egentligen handlar om betydligt äldre saker än kritiken jag fick så jag håller mig väldigt utanför det hela.