Kalis cyberhem

Under våren började jag motionera. Jag spenderade en stund varje dag på löpbandet och när vädret tillät gick jag ut och knatade. Jag har gått kring en och en halv till två mil per dag vilket gett resultat också för jag har sänkt min vilopuls från kring 80-90 slag per minut till mellan 50 och 60 slag per minut. Det är hyfsat bra!

Enda gisslet har varit värken. Först trodde jag att det var träningsvärk eftersom den kom i samma veva som jag började röra på mig. När det inte gick över och faktiskt lindrades av raska promenader så förstod jag att det var något annat. En upphakning i SI-leden, ryggskott eller något liknande har vi misstänk men nu har jag fått veta vad problemet varit. I söndags fick jag riktigt, riktigt ont. Så där ’klättra-på-väggarna-ont’ så att man skulle kunna göra nästan vad som helst för att slippa smärtan. Jag stoppade i mig fyra alvedon men det hjälpte inte. En voltaren slank ner men inte heller det lindrade. Inte ens två tramadol dödade smärtan men jag blev så hög av dem att jag slocknade i alla fall.

På måndagen var smärtan kvar. Ligga och stå gick hyfsat bra men att sitta var tortyr. När det var dags för förmiddagskaffe kände jag mig tvungen att sitta ner, som man bör, så jag satte mig. Då domnade yttersidan av vänster underben och ovansidan och främre delen av foten bort ordentligt. När jag klev upp för att gå och fortsätta jobba ville inte foten samarbeta alls så jag raglade in i väggen och höll på att falla. En kollega såg det och utbrast oroligt ”Du är ju riktigt risig!”.

Så illa kändes det faktiskt inte för värsta värken i ryggen hade ju släppt. Däremot insåg jag att jag hade fått vad som kallas ’droppfot’. Det betyder att man inte kan vinkla upp främre delen av foten vilket innebär att man inte klarar av att sätta ner hälen först när jag tar ett steg utan hela foten tar i marken så man får en stapplande gångstil. Man måste lyfta knät ganska högt när man går för att inte snubbla över sina egna tår som liksom bara hänger och sladdrar från foten. Det ser för djävligt ut och är inte heller helt lätt att leva med har jag upptäckt nu…

Jag skickade ett sms till Gregory och förklarade läget. Snabbt kunde han då tala om för mig vad felet var – jag hade diskbråck vid femte ländryggskotan och bråcket har lett till en nervskada som ger förlamningen i benet och foten. Jag var inte speciellt orolig över det för diskbråck är väldigt vanligt, de flesta drabbas av det en eller flera gånger men många vet inte ens om att det är diskbråck de har för det spontanläker ofta och ger inga större besvär än en tillfällig ryggvärk. Jag har haft diskbråck förr och det har försvunnit så jag utgick från att det bara var att vänta ut det denna gång också. Tyvärr var det inte riktigt så.

När man får sådan nervpåverkan att man får droppfot så måste man snabbt göra en undersökning med magnetkamera för att se om det går att operera. Går det åtgärda kirurgiskt så bör det göras ganska fort för att annars kan man få permanenta nervskador. Inte fan vill jag ha droppfot och gå som Quasimodo resten av mitt liv!!

Igår fick jag träffa en läkare på hälsocentralen som klämde och kände lite och skrev en remiss till MR-undersökning. Idag ringde de från röntgenavdelningen och bad mig komma på måndag förmiddag. Snabba ryck! Jag fick också medicin, Gabapentin, mot nervsmärtor för nerven som är i kläm i ryggen har en del hyss för sig. Den signalerar att det brinner på min fot, att benet är i kläm, att det kryper i betet etc. och först tyckte jag inte att det var så farligt men när det hållit på och värkt, bränn ilat och allt sådant i ett par dagar så var jag trött och grinig av smärtan och kunde gärna tänka mig att kapa av benet helt och hållet.

Gregory, den lille glädjespridaren, upplyste mig om att smärtan inte kom från benet utan från nerven i ländryggen så även om benet avlägsnades så skulle smärtan vara kvar. Men medicinen verkar hjälpa, tack och lov. Hade inte den hjälpt så hade nästa alternativ varit Lyrica men då hade jag hellre stått ut med smärtan. Läkaren erbjöd sig att skriva ut Tramadol också men beroendeframkallande medikamenter som skulle få en pundare att tindra med ögonen av lycka vill jag absolut inte ta någon längre period eller ens flera dagar i streck så både Lyrica och Tramadol vägrar jag även om det betyder att jag får lida. Hellre plågad, grinig och trött än knarkare…

Jag är egentligen inte speciellt orolig för bråcket eller nervskadan, det ordnar sig säkert så småningom på ett eller annat sätt. Vad jag oroar mig för är att jag får semester om två veckor och ska då åka till Italien. Jag hade tänkt kunna promenera omkring i Florens med omnejd, kanske till och med i högklackat, men som det ser ut nu så kommer jag att stappla omkring som om jag vore på fyllan. Dessutom orkar jag inga långa promenader så det är rätt påfrestande för både höft, rygg, knä och lårmuskel att gå på detta sätt.

Jag har börjat röra på mig och har gått ner 24 kilo och då händer detta. Vad är det för dumheter?! Visst fan är det meningen att man ska bli i bättre fysisk form om man går från tjock och stillasittande till lättare och aktiv?