Kalis cyberhem

Lite läskigt är det att det redan är den 23 juni. För bara två månader sedan kändes sommaren mycket avlägsen, nu känns det som den just har börjat och om ytterligare två månader är den nästan över. Sommarsolståndet har varit så dagarna bli kortare. Man hinner liksom inte hänga med.

Jag trodde att midsommaraftonen skulle bli den plågsammaste någonsin. Jag klippte gräsmattan dagen innan och slet som ett tok med gräsklipparen. Den ska egentligen vara självgående men drivningen har slutat fungera så man måste skjuta den. Det brukar inte vara några problem men just då var den ovanligt motsträvig och det kändes som att framhjulen inte ville rulla alls för den liksom högg fast med nosen och hur mycket kraft jag än lade bakom klipparen för att skjuta på så resulterade det vara i att bakhjulen lyfte men nosen satt obönhörligen fast i marken. Jag plockade bort gräs och skräp från hjulen och trodde att det kanske var det som kilade fast hjulen men icket, jag var ändå tvungen att brottas med klipparen för att få gräset klippt.

När jag klippt ca 80% av gräsmattan var jag helt slut så jag gav upp och gick in för att beklaga mig för Gregory. Han frågade om jag kollat hjulinställningarna. Tydligen har hjulen en tendens att ändra klipphöjd lite som de behagar och då blir klipparen omöjlig att manövrera. Att den sysslade med sådana saker hade jag inte en susning om så jag gick ut för att kolla. Och visst var det så, framhjulen hade ramlat ner på lägsta nivån medan bakhjulen stod på högsta klipphöjd. Jag fixade det och klippte klart.

Mina stackars oanvända muskler hade inte uppskattat min flera timmar långa brottningsmatch mot gräsklipparen (som jag till slut vann) så under natten hade jag svårt att sova. Höftböjarna hade synpunkter de ville framföra, lårmusklerna likaså och ländryggen backade upp dem tillsammans med ett antal andra, griniga muskler som jag inte ens var medveten om att jag hade. Efter att ha dragit i min 2 gram paracetamol och 25 milligram diklofenak lyckades jag somna i alla fall men utgick från att morgondagen, midsommaraftonen, skulle vara en dag präglad av plågor.

Vaknade och kände mig inte alls så illa som jag trott att jag skulle. Gick min morgonpromenad och kände mig faktiskt helt ok. Snickrade ihop en gubbröra som jag åt på kavring och sill, potatis och ägg till lunch med Gregory. Hur otroligt gott är inte gubbröra?!! Det blev nog den bästa midsommaraftonen på många år istället för vad jag befarade. Solen sken och Kroken sken ikapp med den när hon fick rida en ponny, grillning med grannarna på kvällen och stryk fyra gånger på raken i kubb. Tror inte det blir mycket bättre än så 😉