Kalis cyberhem

En diskussion på jobbet började med att någon hade hört på radio om en ny matematikbok med uppgifter som var lite annorlunda formulerade. Frågan tror jag var om bokens uppgifter skulle anses vara roliga eller plumpa och tramsiga men diskussionen urartade (som för det mesta på jobbet) och blev istället en diskussion om hur viktigt eller oviktigt det är att läsa exempelvis matte i skolan. Många skolungdomar säger att det är helt meningslöst att lära sig lite mer avancerad matte eftersom de förmodligen ändå aldrig kommer att behöva de kunskaperna senare i livet. Samma sak är det med många andra skolämnen. Timothy förstår inte alls varför han måste plugga en massa skittråkig samhällskunskap nu när han inte alls har tänkt sig en karriär inom det politiska eller liknande. Jag hade samma tankar kring just samhällskunskapen när jag var i hans ålder…

Om jag tänker efter så har jag nog bara lärt mig en bråkdel av allt jag kan och vet i skolan och den allra största delen kunskap och information har jag fått på andra sätt. Så med andra ord är det ganska meningslöst att gå skola? Nope! Om jag inte hade fått den kunskap jag fick i skolan så hade jag nog förmodligen inte haft förmåga att tillgodogöra mig allt annat på samma sätt. Har man vissa baskunskaper så får man också en annan förståelse för saker och ting och man har en större förmåga att bilda sig egna tankar och funderingar än vad man skulle ha utan den basen man får genom utbildning. Ju mer utbildning jag har gått desto mer har jag förstått att jag inte vet. Här säger jag emot mig hela tiden – utbildning är bra men mina kunskaper har jag fått på annat håll och man känner sig okunnigare och okunnigare ju längre utbildning man har… Innan man får kunskap så är det ofta så att man tror att man vet att det är på ett visst sätt eller så har man inte funderat över det. När man börjar lära sig saker så kommer nya frågeställningar som, när man får svar på dem, i sin tur leder till ytterligare frågeställningar. Ju mer man vet desto mer förstår man att det finns att veta och hur lite kunskap man själv har i förhållande till… tja, hur mycket det finns att kunna lära sig mer av… om man hade tid och kapacitet att ta in allt som man egentligen skulle vilja veta.

Nu har jag nog flummat iväg ut i något obegripligt och det var egentligen inte dit jag skulle. En kollega sa att kunskap är vad som är grunden till god social förmåga. När man pratar med någon, diskuterar något så är det den mängd kunskap man har som gör en till en intressant person att prata med. Har man kunskap inom flera olika områden så kan man föra ett intressantare samtal om vardagliga ting. Naturligtvis har ens verbala talanger och förmågor att uttrycka sig en stor roll också men det i sig kan vara välutvecklat om man var duktig i språkämnen i skolan. Eftersom grunden till allmänbildning, eller verktyget man behöver för att tillgodogöra sig allmänbildning, fås genom utbildning så går man inte skola för att lära sig saker man behöver när man blir löntagare som vuxen. Om man drar det till sin spets så är det utbildningen som ligger till grund för hur givande umgängeskrets man får som vuxen. Lite skola = lite kunskap = låg allmänbildning = trist att prata med = trista polare.

En som på ett fyndigt sätt kan reflektera över psykosociala samspel, tillföra fakta om kuriositeter till en diskussion och vidareutveckla en diskussion genom att utifrån ett alldagligt ämne associera vidare till fantasikittlande rimligheter är ju fan så mycket roligare att umgås med än en som inte kan eller vill diskutera annat än vilka som är vårens färger, vem som är bitchigast och borde åka ut ur Top Model eller hockeyresultaten. Eller hur?

Med detta har jag inte sagt att man är en trist typ om man inte har en akademisk utbildning eller att alla med högre utbildningar är trevliga prickar. Det handlar förstås om personlighet också. En del har så mycket intressant personlighet att utbildning kanske inte skulle ha behövts men utbildning är aldrig en nackdel.