En av mina absoluta favorit’sagor’ är den om Dorian Grays porträtt, skriven av Oscar Wilde. Första gången jag fascinerades av ’Dorian Grays porträtt’ var när jag såg Albert Lewins film från 1945. Jag var inte gammal, kanske åtta år, och tyckte att det var en skrämmande film. Porträttet förändrades till ett monster och sensmoralen var jag för ung för att förstå så för mig var det en skräckfilm.
Ju äldre jag blev desto mer förstod jag filmens budskap och jag såg den ännu en gång när jag var kring 20 år. Då var filmen en helt annan för mig. Jag har också sett filmatiseringen från 2009 vilket är en hollywoodfilm med ett snyggt och prydligt hollywoodfilmsslut, vilken jag inte uppskattar, och hört den som ljudbok på både svenska och engelska. Ett tips, nej förresten, det är en order: Lyssna på ’The picture of Dorian Gray’ som läses av Stephen Fry. En ljudbok kan omöjligen bli bättre än så och jag tror att Fry läser den med precis den accent och de betoningar som Wilde hade i huvudet när han skrev boken.
Så vad är det då med boken som fascinerar mig? Den handlar om denne Dorian Gray, en ung, brittisk aristokrat under 1800-talets senare hälft. Han får sitt porträtt målat av en konstnär och genom denne konstnär blir han bekant med Lord Henry Wotton. Den tämligen blåögde och naive Gray imponeras av Wottons cyniska idéer och ytlighet, eller snarare hur Wotton presenterar dem för han är en vältalig man som kan formulera sig så att det han säger inte bara låter rimligt utan som en självklar sanning. Han övertygar Gray om att det enda som har betydelse är skönhet. När man med åren förlorar sin skönhet så förlorar livet sitt värde. Gray, som är en ovanligt vacker man, säger att han önskar att han kunde få vara ung och vacker för evigt och att porträttet istället skulle åldras och bli fult. Han säger att han skulle kunna ge vad som helst för det, till och med sin själv. Och gissa vad?!
“People say sometimes that Beauty is superficial. That may be so. But at least it is not so superficial as Thought is. To me, Beauty is the wonder of wonders. It is only shallow people who do not judge by appearances. The true mystery of the world is the visible, not the invisible.”
Åren går och Gray fortsätter vara en bildskön, ung man. Han charmar alla i sin omgivning med sitt oskyldiga, ungdomliga utseende men de som kommit honom nära håller sig på avstånd från honom efteråt. Gray är ytligt sett en charmerande man som kan föra sig i fina sällskap men under ytan är han kall, samvetslös och skadar de som kommer honom nära. Vänner och affärspartners slutar som opiummissbrukare, ekonomiskt utblottade och några tar livet av sig. Han har inga skrupler utan tar till hot, lögner och utpressning för att få som han vill även när det gäller sk. vänner. Han låter kvinnorna tro att han aldrig älskat någon som just dem men sedan förbyts hans ’kärlek’ till ointresse och/eller avsmak för att de brustit i någon liten skitsak som han förstorar upp. När han lämnar dem är de ’förbrukade (som icke oskulder var på den tiden) och vanärade och får leva ett liv i skam. Själv tycker han inte att han har någon skuld i den skada som hans älskarinnor och tillfälliga vänner lider för han är ju ung, vacker, framgångsrik och beundrad av så många andra. De som far illa i hans sällskap har sig själva att skylla, tycker han, och är det någon som är ett oskyldigt offer så är det han själv.
“You have killed my love. You used to stir my imagination. Now you don’t even stir my curiosity. You simply produce no effect. I loved you because you were marvelous, because you had genius and intellect, because you realized the dreams of great poets and gave shape and substance to the shadows of art. You have thrown it all away. You are shallow and stupid”
Så hade han nog levt sitt liv och varit nöjd med det om det inte varit för det porträtt av sig själv som han snabbt gömt undan på vinden. Porträttet inte bara åldras i hans ställe utan har också blivit en avbildning av hans själ och visar därför en man med alltmer monstruöst utseende. Gray saknar samvete men mår illa av att se hur han förvandlats i porträttet och bestämmer sig en dag för att bli en god människa så att porträttet ska bli, om inte vackert så åtminstone mindre fult.
“Sin is a thing that writes itself across a man’s face. It cannot be concealed.”
Han börjar hata sitt porträtt. Det är en avbild av honom men allt annat än vad han vill vara. Han vill vara vacker, ung och beundrad men den han är i porträttet kan ingen beundra för det är så fult och hemskt att se på. Gray bestämmer sig för att han ska göra vad som krävs för att porträttet ska ändras till det bättre.
“Beauty is a form of Genius–is higher, indeed, than Genius, as it needs no explanation. It is one of the great facts of the world, like sunlight, or springtime, or the reflection in the dark waters of that silver shell we call the moon. It cannot be questioned. It has divine right of sovereignty. It makes princes of those who have it.”
Han gör ett antal osjälviska handlingar och känner sig ganska stolt över sig själv. Han berättar för sin numera bäste vän, Lord Henry Wotton, att han ska bli en god människa men Wotton har tillsammans med Gray supit, köpt sex, rökt opium och en rad andra mindre moraliska saker under närmare ett par decennier så han är mycket skeptisk till Grays helomvändning.
“I want to be good. I can’t bear the idea of my soul being hideous.”
Men Gray är övertygad om att han nu är en god människa och att detta bör synas i porträttet. Han går upp på vinden för att få bekräftat att han är en bättre människa men porträttet visar något helt annat. Förutom den elakhet, ondska, egoism fanns nu också en elak listighet och hyckleri i ansiktsuttrycket. Gray förstår då att hans nyfunna godhet är något hans skapat av fåfänga, för att han själv ska känna sig bättre och inte alls något uttryck för att han faktiskt blivit en bättre människa för han är samma hjärtlöse, samvetslöse egoist som han var innan och kan inte annat bli.
“It is better to be beautiful than to be good and it is better to be good than to be ugly.”
Och det är en av de många saker som är fascinerande med boken – när är man egentligen en god människa? När man själv tycker det? När man är omtyckt och beundrad av många? Dorian Gray gjorde medvetet goda handlingar och var beundrad av många men ändå så finns det ingen tvekan om att han var genomrutten som person. Han var inte god utan gjorde ett antal goda gärningar i ett syfte.
Jag tycker, och detta är alltså min högst personliga åsikt, att den som är genuint god är en person som själv inte anser sig vara det, som inte har något syfte eller någon baktanke med sina goda handlingar och inte ens reflekterar över dem som goda handlingar och som aldrig påpekar dem för andra. Alltså är genuin godhet svårt att upptäcka eftersom det inte är medvetet och inte något som demonstreras. Godhet är aldrig självmedveten och är den uppenbar för andra så är det troligare att det är ett skådespel eller en fasad som är tänkt att noteras. Faktiskt är det något som godhet har gemensamt med genuin elakhet. Den elake, kalle Dorian Gray hade ytliga egenskaper som förblindade omgivningen så att de inte kunde se annat än vad de förväntade sig att se och därför beundrade de honom och kunde inte tro annat än gott om honom.
Äsch, ladda hem ljudboken ’The picture of Dorian Gray’ som läses av Stephen Fry, den är helt magisk!